Prestera eller må bra frågar
Jag blev diagnostiserad en bit efter 30, och jag tror dessvärre det har satt väldigt djupa sår att ha gått så länge och hatat sig själv för hur ”kass och misslyckad” man är i livet. Jag har trauma både från barndomen, religiös uppfostran, skolan och arbetslivet. Självkänsla var något jag aldrig fick lära mig, mycket religiösa inslag som spelat roll där, och jag har alltid känt att jag spelat en roll när jag gått till jobbet, varit så ”som man ska vara”. Det funkar inte i längden, har kraschat så många gånger…
På Arbetsförmedlingen har jag i Förstärkt samverkan fått handläggare som kan noll om NPF, när jag sagt ifrån att nu måste vi bromsa för att jag börjar må dåligt, så har jag blivit ignorerad vid två olika tillfällen nu, vilket har lett till enorma bakslag för mitt mentala mående. Vårdens svar tycks alltid vara ”Slabba lite KBT på problemet så blir allt bättre!”.
Men jag är ju fortfarande jag, och min hjärna är autistisk..Jag är autistisk. Jag är livrädd för att söka jobb numera. Har blivit så jäkla bränd att jag fortfarande drömmar mardrömmar om vissa arbetsplatser…Ska jag med andningsövningar och förmågan att förstå varför vissa situationer triggar ångest hos mig bara vips kunna komma över all rädsla?
Jag hörde mig för om att få testa EMDR för att se om det kunde lindra trauman jag har, men det var inte aktuellt.
Jag har svårt att avgöra vilken ångest som kommer från trauma, och vilken som kan vara ”obehag” på grund av autismen… Allt känns hopplöst och jag upplever inte att jag har blivit särskilt mycket bättre när det väl kommer till kritan, det vill säga när det handlar om att göra det som skrämmer mig mest, ut på arbetsmarknaden igen, övermaskera, bränna ut mig långsiktigt igen. Har du några råd hur jag borde gå till väga?
Paula svarar
Jag tycker att ditt alias ”prestera eller må bra?” säger ganska mycket! Det låter som att du har överpresterat i hela ditt liv utan att reflektera över hur du mår. Men vet du vad? Du har numera självinsikt och är medveten om detta vilket är en bra början! Du har insikt om att du saknat självkänsla vilket i sin tur har fått dig att överprestera och övermaskera. Att du har börjat förstå och lärt dig att sätta ord på detta kommer att hjälpa dig!
Tanken hade aldrig fallit mig in
Det är inte alltid helt lätt att veta vad som är obehag från ett trauma och vad som beror på autism och jag tror också att samhällets förväntningar gör det ännu svårare för oss autister att skilja autism från trauma. Jag har blivit itutad sedan barndomen att man automatiskt kommer att må dåligt om man ofta är ensam, och det är först nu som vuxen som jag vågat isolera mig mer och mer. Förut förstod jag inte ens att det var möjligt att vara ensam, d v s att det ens var en realistisk möjlighet, för alla påstod att social isolering var ett tecken på psykisk ohälsa. Tanken på att man kunde spendera sin fritid ensam hade aldrig fallit mig in! Det kan såklart vara kul att umgås med folk också, men vissa av oss autister orkar inte alltid med det sociala utan kan må bäst av att syssla med ensamaktiviteter.
Har vissa specialbehov
Själv trodde jag dessutom länge att anledningen till att många sociala situationer gav mig ångest var att jag led av social ångest/social fobi. Det är först senare jag har förstått att anledningen till att jag känt ångest är att jag på grund av min autism har vissa specialbehov. Väldigt många människor drabbas av ångest om de hamnar i en situation som går emot deras natur. Många andra människor vägrade isolera sig helt under pandemin eftersom de visste att de skulle drabbas av psykisk ohälsa om de isolerade sig, men jag fungerar tvärtom! Många sociala situationer får mig att må dåligt, men när jag ”fick” isolera mig under pandemin mådde jag hur bra som helst.
Vad skulle du mår bra av?
Det första jag tycker att du ska göra det är att fundera över vad du skulle må bra av. Hur ser ditt drömliv nu? Strunta i samhällets förväntningar helt nu! Hur skulle du vilja leva om det inte fanns några förväntningar på dig? Kan du ha jobbat på fel arbetsplatser eller är det så att du inte mår bra av att jobba alls? Hur känner du inför sociala förväntningar på jobbet? Gillar du att ha arbetskamrater eller skulle du hellre vilja jobba på distans? Om du inte gillar det sociala, beror det på att du har social ångest eller är du ointresserad av det sociala? Eller har du kanske ingen ork att jobb alls? I så fall kan du ansöka om sjukersättning, men först måste du såklart ha ett riktigt bra läkarutlåtande.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Din oro kan vara befogad
Du kan också fundera på vad du egentligen är rädd för. Hur kommer det sig att du inte vågar söka jobb? Är du rädd för att börja må dåligt och bli utmattad om du tvingas jobba eller är du rädd för att misslyckas och göra bort dig? Om du är rädd för att misslyckas och göra bort dig kan KBT hos en autismkunnig terapeut vara lösningen, men om din rädsla egentligen grundar sig i en befogad oro att bli utmattad igen ska du ta din rädsla på allvar. I så fall är det din kropps att säga till dig att du har autism och inte klarar av att leva ett neurotypiskt liv.
Lita inte på andra
Var beredd på att det kan flera år innan du fullt ut förstår vem du är och vad du mår bra respektive dåligt av. Just nu är du vilse och har ingen aning om vad du behöver för att må bra, men du har goda förutsättningar för att kunna lära känna dig själv bättre med tiden! Det viktigaste är att du inte gör misstaget att lyssna på människor som saknar kunskap om autism oavsett om de är psykologer, arbetsförmedlare, vänner, grannar eller familjemedlemmar. Tänk också på att det finns många som påstår sig ha autismspecifik kompetens utan att ha det. Även om dessa människor skulle vara säkra på sin sak och säga sig veta med säkerhet vad som är bäst för dig ska du hålla i minnet att de kanske inte har en aning om vad de snackar om. Och även om de skulle säga att de förstår dig gör de kanske inte alls!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Ja verkligen! Och folk verkar dessutom vara helt omedvetna om det. Jag tycker att det verkar vara väldigt få som…
Reglerna var mycket märkliga, och det är en lång historia. Men i början fick jag ersättning bara från Sverige och…
Är det så? Jag är ganska säker på att jag inte fick spara mer än en svensk som hade garantiersättning…
Egentligen får man inte heller ha kontanter hemma när man har socialbidrag utan att socialbidraget påverkas, men jag tror att…
Tack detsamma Disa! Oj, jag trodde att moderna lägenheter var svala på sommaren men relativt varma på vintern, men så…
Ja så är det säkert! 🙂
Väldigt mycket bättre uttryck 😊
Haha precis!! 😀 det pratas ju ofta om att man inte får blir beroende av andra människor. Men det är…
Vänta, borde inte du ha fått sjukpension från Finland medan du bodde i Sverige? Tror man kan få det, tror…
Tänk på att du kunde spara mer än vad folk som är uppvuxna i Sverige kan, eftersom din aktivitetsersättning inte…
21 svar på ”Hur skiljer jag på autism och trauma?”
Aliaset säger väldigt mycket… Och det känns väldigt ledsamt att det ska vara antingen eller.
För egen del önskar jag att jag hade insett så mycket tidigare att folk inte är intresserade av ens bästa eller hur man mår alls, utan bara att alla är en kugge i maskineriet. Att det är där ens värde ligger i de flestas ögon. Och det är hemskt.
I min tidigaste ungdom insåg jag att ingen trodde på eller snarare godtog att jag sa att jag skulle må bäst om jag bara fick vara hemma med alla negativa erfarenheter av människor som jag redan då hade, varje gång någon frågade vad jag ville jobba med. När jag fortsatte säga det, blev responsen istället att jag ju inte kunde gå hemma och bara ”göra ingenting” på dagarna medan de var tvungna att gå iväg och jobba varje dag, med en både irriterad och provocerad underton. (Observera ordet tvungna! Där faller hyckleriet med att alla mår bra av det också.) Där började jag alltmer inse att ingen av de ville mitt bästa – tvärtom att de ville att man skulle lida för att DE ansåg sig göra det och kämpa för att göra sitt liv sämre. Även om det var det enda positiva som någonsin hänt och det enda som ändå fick en att må bra och känna frid efter ett helt liv av människors mobbning och elakhet. Det ville alla att man skulle kämpa för att ändra på. Eftersom de var AVUNDSJUKA. Och detta har man upplevt från i princip varje individ man kommit i kontakt med. Så, jo – självvald ensamhet och just att kunna få välja bort alla som man inte valt själv och som inte är snälla mot en – vilken nästan ingen som jag har träffat genom hela mitt liv har varit mot mig – är den största gåvan man kan få, har jag insett! Och jag önskar att fler kunde få den möjligheten. Eftersom jag alltid har tyckt att det viktigaste är att människor kan få må som bra som de kan.
Som sagt så är ingen en hjälte eller ens värd att se upp till som människa bara för att de gör något de är tvungna till, hatar att behöva göra, aldrig skulle göra om de bara hade något annat alternativ och är avundsjuka, bittra och hatiska på alla som på ett eller annat sätt slipper p.g.a. sjukdom, funktionsnedsättning eller läkardiagnos. Även om de ser sig själva som det.
Ja, det är verkligen en paradox att vissa hävdar att alla mår bäst av att jobba samtidigt som de klagar på att de själva är TVUNGNA att jobba. Jag har ofta undrat hur dessa människor egentligen resonerar.
På dina kommentarer låter det som att anledningen till att du mår bäst av att vara hemma är dina erfarenheter av mobbning och negativa erfarenheter av människor. Jag har uppfattat det som att du egentligen inte trivs med att vara isolerad! Det är stor skillnad mot t.ex. mig som tycker om att vara ensam. Jag blev inte mobbad på gymnasiet (däremot på grundskolan) men mådde ändå jättedåligt på gymnasiet! Det visar att mitt bristande intresse för inkludering och delaktighet inte beror på miljön utan på min personlighet.
I frågeställarens fall är det viktigt att hen lär sig att skilja på vad som är vad. Hur skulle hen vilja leva sitt liv om miljön var anpassad och det inte fanns några begränsningar?
Ja, det är absolut p.g.a. mina erfarenheter. Aldrig gillat ensamheten i sig och ibland känns den olidlig. Det är bara så mycket bättre än att bli illa behandlad överallt. Fanns inget gott för mig alls därute, det har det aldrig funnits.
Tyvärr finns inte den möjligheten och alternativet för de flesta. Men alla kan träna på att älska sig själva och att de duger precis som de är! Att hela tiden desperat kämpa för att bli accepterad av andra som aldrig ger en det minsta respekt tillbaka, försöka anpassa och göra om sig för att passa varje person helt på deras villkor och sen inse att allt var förgäves i slutändan med varje person, som det varit i mitt fall, är det mest tragiska. Att bara fortsätta ge och ge och aldrig få det minsta tillbaka. Att aldrig bli vald till något positivt syfte. Att varje kontakt upphör om man själv slutar eftersom ingen annan gör någonting. Det om något drar ned ens eget värde och självkänsla i den absoluta botten.
Då är ensamhet tusen gånger bättre!
Då tillhör du definitivt inte den gruppen autister som trivs med ensamheten. Det är jätteviktigt att skilja på autister som är ensamma av fri vilja och de som är det för att de känner sig tvungna till det p g a otillgänglighet och bristerna i miljö och bemötande. Jag hoppas fortfarande att du en dag träffar trevliga människor som accepterar du som du är så att du slipper isolera dig vilket du innerst inne inte vill.
Nu har jag ju inte autism som tidigare sagt, aldrig fått den diagnosen… Men det har jag också hoppats, önskat och försökt finna i 30 år nu.
Just det. Jag vet att du inte har fått en officiell diagnos och jag skrev ”autister” av misstag vilket var fel! Men jag håller som sagt tummarna för att allt blir bra för dig 🙂
Jag tror att det är bättre att välja ensamheten än att ständigt få sådant bemötande som Kane beskriver. Det beror på vilken historia man har. Jag tror inte att man vill bli lurad hur många gånger som helst. Jag ville fråga er: Jag har en kompis som skriver till mig nästan varje dag på messenger: ”Hur mår du, vännen?” jag svarar. (Och som autist gillar man oftast inte den frågan) ”Vad ska du göra på jul, midsommar ?etc.” Sedan händer det ibland att jag föreslår någon som vi kan göra tillsammans och då kan hon inte. Ser ni någon mening med en sådan vänskap? Jag vet inte vad jag ska göra…
Jag gissar då att hon mest eller bara vill ha kontakt på nätet. Så är det nog med många. Men det är bara du själv som kan veta hur du känner inför kontakten.
Vänskap är menat att få en att må bra. Även alla andra relationer mellan människor. Om det bara är ensidigt eller om det får en att må dåligt, gör en ledsen och tar ned en etc, så är det bättre att vara ensam.
Tack för svar, Kane. Jag är ju tacksam att hon tänker på mig och vill ha kontakt på nätet men jag tror att det är vanligare för dem med autism att inte tycka att det är så viktigt att någon frågar ”hur mår du?” ”Vad ska du göra i helgen?”. Jag brukar kontakta bara någon om jag har ett ärende. Men jag vet att många väninnor ringer varandra varje dag och pratar om ditt och ditt, t om vädret. Det är ju i alla fall snällt att hon frågar, men jag svarar inte ärligt på frågan hur jag mår psykiskt, utan svarar att jag mår ”bra”.
Ingen vill egentligen veta det på riktigt när de frågar, det insåg jag långt tillbaka… Det är oftast bara en artighetsfras och inget mer. Såvida man inte känner varandra väldigt väl och den andra genuint gör det av omtanke. Då har man en vän i sitt liv som verkligen är värd att värdera! Men i vardagstal och ytligare kontakter är det bara en fras.
De gånger man känt sig nedstämd och ensam etc och ärligt sagt det, just i hopp om att de skulle vilja höra av sig oftare om de visste hur mycket det skulle betytt, har de bara direkt pratat bort det för att slippa prata om det. Och sen inte hört av sig på jättelänge istället därefter. Eller oftast slutat helt och hållet, enligt mina erfarenheter. Glad är det första man alltid måste vara. Annars orkar ingen med en. Och så är yta och status alltid viktigare än hur man är och behandlar andra också för varje person. Har man inte det så har man ingenting för folk och är inte värd att ha kontakt med. Hur snäll man än hade varit mot dem och funnits där själv i alla situationer och lägen när de själva hade det svårt och genomgick kriser etc. Alla har svikit i slutändan. Eller gjort och sagt saker så man var tvungen att bryta kontakten själv för att de var så otrevliga och behandlade en så oerhört illa att det till slut inte gick längre.
Jag tror som Kane: den här personen kanske bara vill ha kontakt på nätet. Hon kanske vill visa att hon bryr sig även om hon inte orkar eller vill umgås i verkligheten. Min psykolog föreslog faktiskt att jag skulle kunna ha kontakt med folk på nätet om jag inte orkar träffas i verkligheten, men jag orkar inte heller ha kontakt på nätet. Men när jag var barn hade jag många brevvänner, och jag älskade att skriva brev till brevvännerna trots att jag aldrig träffade de flesta av dem i verkligheten.
Jag kan förstå att det kan finnas mening med sådan vänskap, särskilt för vissa autister som kanske inte alltid orkar umgås i verkligheten, men förutsättningen är givetvis att båda ska vara nöjda med situationen. Eftersom du inte är nöjd kan du förklara för personen att det är viktigt för dig att träffa vännerna i verkligheten i jämna mellanrum. Om hon inte kan ge dig det du behöver och du upplever att den här vänskapen bara är tidsslöseri kan du bryta kontakten.
Jag håller med dig om det och jag vill inte vara en energitjuv och jag är inte heller så förtjust i ”goda råd”..😉
Hej Paula! Jag såg inte att du hade skrivit svar också. Tack så mycket🙏Det stämmer att min vän nog inte orkar men vill visa att hon bryr sig..Eftersom jag alltid är lite olycklig tycker jag inte om frågan Hur mår du? men det är snällt . 🌸 jag älskade att skriva brev när jag var liten.Jag tyckte om att skriva till personer jag inte träffat och ville inte träffa i verkligen för jag kände mig underlägsen tyvärr och tänkte att det var trevligast att bara skriva 😊
Jag förstår att du ogillar frågan ”Hur mår du?” särskilt med tanke på att du inte mår så bra. Många ställer ju frågan bara för att verka artiga och inte för att de verkligen vill veta svaret. Visst kan man ju svara ärligt att man mår dåligt, men gör man det för ofta finns risken för att andra människor tröttnar på en person som ofta pratar om negativa saker. Jag förstår verkligen att denna fråga får dig att känna dig obekväm.
Man kan ju även tänka att det är någon som aldrig vill träffas eller göra något tillsammans när den andra föreslår det som är den negativa… Det kommer ju en punkt för alla när de tröttnar på att försöka och aldrig få samma tillbaka. Särskilt då det skulle finnas så många andra.
Jag föreslog en gång för en kompis som barn som bodde i en annan stad och som jag bara träffade på somrarna när jag var där om vi inte kunde brevväxla lite med varann, så vi hade kontakt under det övriga året också. Han svarade då: ”Du får väl skicka du då, men jag kommer inte orka svara…” 😀
I vuxen ålder har jag testat att till slut bara sluta höra av mig för att ge den andra en chans, när jag insett sen länge att det bara var jag själv som försökte, hörde av mig, brydde mig om de, föreslog saker och entusiastiskt tog alla initiativ. Då upphörde kontakten med varje person.
(Skulle varit en ledsen gubbe där, blev fel.)
Ja, det är ett problem när två personer har olika förväntningar om hur ens kontakt ska se ut. Vissa nöjer sig bara med att vara bekanta och höras en gång per år, och andra vill ha mycket tät kontakt och höras flera gånger om dagen. De flesta ligger nog någonstans däremellan, dock 🙂 Men har man väldigt olika förväntningar och behov finns det en stor risk att någon känner sig åsidosatt eller blir kvävd. Jag brukar vara den som blir kvävd i relationer för andra vill oftast ha en mycket tätare kontakt än jag!
Det var i alla fall ärligt av personen att säga att han inte skulle orka svara på brev. Vissa tycker att det tar mycket energi att skriva brev! Däremot hade han såklart kunnat uttrycka sig diplomatiskt och förklarat på ett ödmjukare sätt att han inte har energi för brevväxling.
Det kan nog lika bra att kontakten upphörde när du och de andra personerna hade helt olika förväntningar på er relation. Vissa kanske bara svarar av artighet! Men det fungerar såklart inte om den ena parten vill ha en närmare relation.
Det kanske är en bra idé att försöka hitta andra autister att umgås med? Sådana som har ett liknande sätt att vara, sociala behov och livshistoria?
Jag tänker att om du får umgås med sådana kan du se vad ni har gemensamt pga autism ellet vad som är trauma samt dela erfarenheter och ge stöd till varandra! 🙂
Också, som svar till det som skrivits ovan!
När jag brukar känna mig som ni beskriver, vilket är en olidlig känsla, brukar jag spela upp den här låten av kent hehehe:
https://youtu.be/htsH7X5lti0?si=HNOj-02yLYEt-pEW
Kanske främst dessa rader (och som kontext för paula)
”Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej”
När det kommer till Prestera eller må bra’s brev kan jag säga att jag delar verkligen din historia. Jag frågade faktiskt min utredningspsykolog för flera år sedan om just den frågan och hans svar var ”det spelar ingen roll för symptomen blir densamma”. Vilket stämmer. Likt förbannat blir du utbränd i själen, det tar för mycket energi. Hur löste jag detta då? Det var en lång, svår process men är numera sjukpensionär på heltid, så jag jobbar alltså inte mer. Jag tillhör inget sammanhang längre och umgås inte med någon. Hur gick det med energin? Efter 3 år var den återställd.
Grattis till att du fick tillbaka energin! 3 år är lång tid dock, men när man har bränt ut sig i flera år kan det ta tid innan man mår någorlunda okej igen.