Hur får jag syskonen att förstå att han kan ha autism?

Lola frågar

Jag har börjat inse att min 25-åriga son kanske faller inom NPF-området. Han har alltid haft extremt fokuserade intresseområden, och föredragit att leka själv. Han har ofta valt bort vänner och pratar bara om sina intressen, visar inget intresse för andra. Jag har bara tänkt att det är ”sådan han är.

Nu börjar både hans syskon och flickvän få nog för att han inte är mottaglig, visar empati och vill prata på djupet. Jag snubblade över en artikel om autism/Asperger på nätet och kände ”wow, det är som XX!

Men vad gör jag nu? Hur tar jag upp detta med min son? Hur kan jag få syskonen och flickvännen att förstå? Vad kan vi göra? Min son är helt funktionell och vi har aldrig funderat på någon diagnos förut.

Paula svarar

Först vill jag påminna om att den typen av särdrag du pratar om inte alltid måste bero på autism. Självklart kan de bero på autism, men vissa människor har egenheter på grund av andra diagnoser eller för att ”de bara är sådana”, och sedan finns det många som har utpräglade autistiska drag utan att uppfylla diagnoskriterierna för autism. Autism är ett spektrum, och inte alla med autistiska drag har tillräckligt många markerade drag för att nå diagnosgräns. Faktum är att Gillberg har skrivit i sin bok att det är betydligt vanligare att ha autistiska drag än att ha autism! För att bli diagnostiserad med autism krävs att man har en kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan (se diagnoskriterierna för autism).

Inte upp till mig att bedöma

Observera att det inte är upp till mig att bedöma om någon har en tillräckligt stor funktionsnedsättning för att uppfylla diagnoskriterierna för autism. Det kan endast en läkare eller en psykolog med autismspecifik kompetens göra! En av anledningarna till att endast professionella kan göra utredningar och bedömningar är att autistens utmaningar kan vara maskerade eller så får autisten redan så mycket stöd att det vid den första anblicken inte är helt uppenbart att hen har autism.

Kan vara värt ett försök

Jag tycker ändå att det är bra om din son kan göra en npf-utredning förutsatt att han vill det. Om det är autism eller någon annan npf-diagnos han har kan han behöva stöd. Observera dock att det kan vara mycket svårt att få en autismutredning beviljad om man är vuxen och har ett vanligt jobb, men det kan vara värt ett försök tänker jag. Är han intresserad av att bli utredd tycker jag alltså att ni ska köra. Jag tycker att ni (eller han om han inte vill att andra ska vara inblandade) kan ta upp era misstankar med sjukvården och motivera på vilket sätt han skulle ha nytta av en utredning och en eventuell diagnos.

Beror på hur han är

Hur du ska ta upp dina autismmisstankar med din son beror på hur han är som person. Jag fick min diagnos när jag var 24 år. Om någon hade misstänkt att jag hade autism när jag var yngre hade jag varit glad om vederbörande hade varit så rak mot mig som möjligt (men ändå respektfull!) och tagit upp sina misstankar med mig. Men om du misstänker att din son är känsligare än jag kan du börja med att lyfta fram hans styrkor och säga att han har talanger inom områdena X, Y och Z men kan ha lite svårare för social interaktion. Sedan kan ni fortsätta samtalet utifrån det beroende på hans reaktion. Om han är känslig är det viktigt att du talar om för honom att autism inte bara måste vara en svårighet och att man kan — med rätt stöd — leva ett jättebra liv med autism.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Upp till honom

Vad gäller syskonen och flickvännen så tycker jag att du ska fråga din son om det är okej att du berättar om dina autismmisstankar för dem. I dagsläget vet ni ju inte ens om han har autism, men det är ändå bra att de får information om hur han fungerar oavsett om han har autism eller inte. Om hans flickvän och syskon upplever att han inte visar empati kan ni berätta för honom — utan att anklaga honom för något — varför de tar illa upp av hans beteende. Kanske får han insikt då och vill jobba med vissa saker så att alla upplever sig empatiskt bemötta, men det är upp till honom!

Autisten måste få veta varför

Det finns många myter om autism, och en vanlig sådan är att autisten måste försöka förändra sig själv efter diagnosen. Men det är upp till autisten! Om autisten oavsiktligt beter sig på ett sätt som gör att andra blir ledsna och tar illa upp är det såklart viktigt att autisten får veta varför andra tar illa upp så att autisten får insikt. Om autisten inte orkar förändra sitt beteende så måste hen vara medveten om att andra människor troligen kommer att välja att ta avstånd från hen (brutal ärlighet kan i vissa fall vara ett exempel på ett sådant beteende). Så om din sons flickvän upplever sig illa behandlad av honom även om din son inte skulle mena något illa måste han vara beredd på att hon kan göra slut. Om ingen i autistens närhet exempelvis tolererar brutal ärlighet kan autisten behöva söka sig till likasinnade!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.