En autist är inte alltid rädd för det okända

En av mina bloggläsare skrev nyligen något riktigt tankeväckande: Han skrev att det oftast är det okända som påstås skrämma oss människor allra mest. Bloggläsaren undrade varför man skulle vara rädd för det okända – man vet ju inte med säkerhet hur det okända kommer att upplevas av en. Om man däremot redan har upplevt något, kan man ha en välgrundad en anledning till att vara rädd.

Det bästa jag läst på länge

Det är bland det bästa jag har läst på länge! Tack, så bra formulerat! Jag upplever ofta att vi med autism får höra att vi oroar oss i onödan och att vi inte behöver vara rädda för det okända. Men jag upplever sällan att jag oroar mig i onödan – det finns ju så många exempel på det! Jag har förstått sent i livet att min autism medför taktil överkänslighet, och därför oroar jag mig för vissa läkarundersökningar som jag vet kommer att vara outhärdliga, rent sensoriskt. Eftersom jag vet att de kommer att kännas outhärdliga har jag en välgrundad anledning till att oroa mig.

All rädsla är borta

Jag berättade nyligen för er om min tandläkarskräck, som har blivit värre med åren. Det beror på att den sensoriska upplevelsen är hemsk och att min kropp inte orkar härda ut det. Särskilt under de perioder jag gick till tandhygienisten ofta, hade jag i färskt minne hur obehagligt det var. Men nu har jag bytt tandläkarklinik och fått bedövning som faktiskt fungerar, och nu är all tandläkarskräck som bortblåst! Jag hade tidigare en välgrundad anledning att vara rädd – och det var inte exponering som botade min tandläkarskräck, utan det enda som krävdes var att få bort det sensoriska obehaget. Det var hur enkelt som helst!

Har också kräkfobi

Som ni vet lider jag också av emetofobi, även kallad kräkfobi, och det beror på att det är en så extremt obehaglig upplevelse för mig att kräkas. En av mina bloggläsare misstänkte att min kräkfobi kanske inte alls är någon fobi i traditionell bemärkelse, utan ett uttryck för sensorisk överkänslighet. Han påpekade att kräkningar är en obehaglig upplevelse för alla, och om man vrider upp volymen på obehaget till 11, är det logiskt att det leder till en rädsla för att kräkas. Och det är så bra skrivet!

Jag dör hellre än kräks

Den senaste gången kräktes jag 1997 – vilket återigen var så obehagligt att jag bara ville dö. Men efter det blev jag inte magsjuk på många, många år. Ju fler år som gick, desto mindre rädd blev jag för kräkningar, eftersom jag nästan hade glömt bort hur obehagligt det kändes att kräkas. Men så blev jag sjuk på våren 2022. Jag hulkade utan att kräkas ’”på riktigt”, och det var då jag fick en påminnelse om att det är en så obehaglig sensorisk upplevelse för mig att hulka/kräkas, att jag hellre dör än kräks igen (jag vet, det låter dramatiskt, men så är det!).

Vet hur det känns att kräkas

Efter denna ”påminnelse” blev jag livrädd igen, men sen fick jag Ondansetron utskrivet (för er som inte vet, så stoppar Ondansetron kräkreflexen och ska därmed stoppa kräkningar!). Då minskade min rädsla för att bli magsjuk igen. Nu vet jag att jag (förhoppningsvis) kommer att slippa kräkas om jag skulle bli sjuk. Eftersom det inte längre är okänt för mig att hulka/kräkas (eftersom det hände för några år sedan), var det nödvändigt för mig att få medicin i förebyggande syfte. Även här är jag inte rädd för ”det okända” utan jag vet mycket väl hur det känns att hulka och kräkas.

Det är självkännedom

Och det är samma sak med nästan allt: som 18-åring var jag inte ett dugg rädd för att åka till Kanada som utbytesstudent, bo hos en främmande familj och gå i en kanadensisk gymnasieskola utan att känna någon där. Det var okänt, men före avresan tyckte jag bara att det var spännande. Inte heller var jag rädd för att som 20-åring åka som au pair till Österrike. Anledningen till att jag inte var rädd var att det var okänt för mig – jag visste inte vad jag hade att vänta mig! Men jag misslyckades, mådde extremt dåligt och hade så svårt att bo hos olika familjer och tvingades byta flera gånger. Idag vet jag att jag har autism (vilket jag inte visste som ung) och skulle aldrig våga göra något liknande igen. Det kallar jag för livserfarenhet och självkännedom. Jag vet vad jag klarar och inte klarar!

Känner mig lugn

På måndag kommer jag göra en magnetkameraundersökning. Jag är inte ett dugg rädd eftersom det är okänt! Jag har nämligen aldrig gjort det förut. Jag har läst att det inte ska göra ont, och jag har inte heller klaustrofobi. Skulle det däremot hända att jag upplever undersökningen fysiskt mycket obehaglig, skulle jag vara rädd om jag behövde göra undersökningen igen. Men just för att det är okänt för mig, känner jag mig relativt lugn.

Vet att det är obehagligt

Ni fattar säkert min poäng. Ofta sägs det att orsaken till autistens rädsla är att autisten inte vet vad som kommer att hända och att det är osäkerheten som gör autisten rädd. Det kan absolut vara så ibland, men det är viktigt att komma ihåg att rädsla för det okända inte måste vara orsaken till autistens ångest. Ibland kan det vara precis tvärtom: den enda anledningen till att autisten är rädd och orolig är att hen varit med om samma sak innan och vet att det är sensoriskt eller psykiskt mycket obehagligt!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.