Därför ska du ta autistens känslor på allvar

Igår föreläste jag och min chef om hur rätt stöd på en arbetsplats kan vara avgörande för att en person med autism (eller någon annan diagnos) ska kunna delta i arbetslivet. Min chef nämnde att det har tagit tid för Misa Kompetens att hitta rätt ”nivå” för omfattningen av mitt deltagande i jobbets och koncernens sociala aktiviteter. Ibland gör vi gemensamma resor med övernattningar, ibland har vi gemensamma heldagskonferenser och sedan har vi också en bokslutsmiddag en gång per år då vi har föreläsningar och en gemensam avslutande middag med mingel.

Känns fel för NT:s

Ända sedan från början har jag sagt på jobbet att jag har mycket svårt för sådana aktiviteter och helst vill slippa dem helt om det inte är obligatoriskt för mig att delta. Min chef berättade för åhörarna att det hade tagit tid för honom och mina kollegor att förstå att jag verkligen hade menat det jag hade sagt. Han förklarade att de i början hade haft en typisk ”neurotypisk” reaktion och tänkt: ”Men självklart ska alla vara med! Om Paula inte orkar vara med hela dagar så är det bra om hon åtminstone kan delta i ett par timmar.” Och det är ju vanligt att neurotypiker (=människor utan autism) reagerar som min chef och mina kollegor gjorde. Det känns liksom helt fel för dem att någon helt uteblir!

Har gjort stor skillnad

Tidigare deltog jag ofta halva dagar i sociala tillställningar på jobbet, men ju fler år som gick desto sämre mådde jag av det. Och plötsligt fick jag en positiv överraskning: min chef meddelade att jag inte längre behövde delta i sådana aktiviteter alls om det inte fanns någon särskild anledning till att jag skulle behöva vara med. Beslutet har gjort jättestor skillnad för mig och min livskvalitet. Jag är så tacksam att min chef fattade det här beslutet, och jag berättade också för åhörarna igår vilken otroligt stor skillnad beslutet har gjort för min livskvalitet och hur otroligt bra arbetsplats Misa Kompetens är.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

NT:s kan missa omfattningen

Det är inte alls ovanligt att neurotypiker har svårt att ta in att vi autister verkligen menar det vi säger när vi berättar om våra svårigheter och vårt stödbehov. Om en autist berättar att hen inte klarar av vissa sinnesintryck så som vissa ljud eller stark belysning kan neurotypikerna förstå att autisten ogillar sinnesintryck, men ändå kan de ha missat i vilken omfattning sensoriska utmaningar påverkar autistens liv. Neurotypikerna kan tolka det som att ”det är lite jobbigt för autisten men ändå inte så farligt”.

Menar inget illa

Viktigt att tänka på är att neurotypikerna inte behöver mena något illa när de inte tar autisten på allvar utan de kan uppriktigt ha svårt att ta in det autisten säger. På mitt jobb trodde de ju också förut att det inte skulle vara så ”farligt” om jag deltog i sociala tillställningar ibland, och de menade bara väl. De trodde ju uppriktigt att det var så! Faktum är att neurotypikerna kan behöva övertydlighet och påminnelser om vilka utmaningar autism kan medföra. Ofta räcker det liksom inte med att jag förklarar vad jag behöver stöd med utan neurotypikerna kan behöva repetition samt en utförlig förklaring om hur mitt liv påverkas av uteblivet stöd.

Har inte tagits emot väl

Ett dilemma jag har haft är att när jag är övertydlig så kan neurotypikerna tolka mig som ”dramatisk” och säga att jag inte ”behöver demonstrera hur mycket jag ogillar vissa saker”. Säger jag till exempel att om jag väldigt ofta behöver delta i sociala tillställningar så mår jag så dåligt att livet inte känns värt att leva, men det ÄR så jag känner och är ingen överdrift! Jag har aldrig sagt så på min nuvarande arbetsplats, men däremot har jag sagt det tidigare i livet vilket inte har tagits emot väl.

Är inget suicidhot

Detta betyder inte att jag planerar att ta mitt liv och ska inte tolkas som ett suicidhot utan jag menar bara att livet inte känns kul att leva om man behöver må dåligt väldigt ofta (för övrigt tycker jag också att det är extremt onödigt att behöva må dåligt i onödan om det dåliga måendet enkelt skulle kunna avhjälpas med rätt anpassningar). Eventuellt kan man kanske stå ut med att må dåligt ibland (fast helst vill jag inte det heller för det sänker ändå min livskvalitet), men tvingas man ständigt må dåligt är det inte kul. Men berättar jag hur extremt dåligt jag mår av vissa saker tolkas jag som överdrivet dramatisk! Jag tycker att det är tråkigt att vi autister ska behöva anstränga oss för att vara tillräckligt tydliga men samtidigt inte låta alltför dramatiska.

Vi autister borde ha samma rätt

Nyligen hade vi en Covid-pandemi, och då publicerades det tidningsartiklar om människor som utvecklade depressioner på grund av social distansering. Det känns som att människor ”får” berätta om sitt dåliga mående när majoriteten av människor skulle må dåligt av att befinna sig i samma situation, och det anses ju helt ”normalt” att må dåligt av social isolering. Däremot anses det ”onormalt” att må dåligt av exempelvis konferenser. Därför kan en person med autism bli beskylld för att vara ”överdrivet dramatisk” när hen berättar hur dåligt hen mår av vissa saker. Men vi autister borde också ha samma rätt att ventilera våra känslor. Det kan nämligen påverka oss autister mycket negativt om vi aldrig får berätta hur dåligt vi mår av vissa utmaningar. Måste vi tiga kommer vi inte heller få några anpassningar!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.