Ibland får vi autister råd från välmenande människor som har åsikter om vad vi borde göra och hur vi borde leva. Det kan hända att vi säger nej till att följa råden med motiveringen att vi inte orkar/klarar av att följa dessa. Sedan efter några år kan vi plötsligt ändra oss och tycka att det funkar utmärkt! Då kan vi få kommentarer om att det är synd att vi inte lyssnat på råden tidigare och att vi visst klarar mer än vad vi tror!
Har ofta varit så för mig
Så har det varit för mig flera gånger som exempelvis med cykling. Ja, du hörde rätt: cykling! För väldigt länge sedan tyckte en vän att jag borde börja cykla eftersom cykling var underbart. Detta efter att jag hade klagat på hur jobbigt det var att åka tunnelbana i rusningstrafik och att stå ut med alla förseningar. Han ansåg att jag borde börja cykla istället för att åka kollektivtrafik. Eftersom han visste att jag inte hade någon cykel erbjöd han mig att låna sin de dagar han inte behövde den själv.
Tackade nej till erbjudandet
Det var ett mycket generöst erbjudande, men jag tackade nej. Jag förklarade för honom att jag aldrig skulle orka lära mig trafikreglerna, låsa cykeln och hitta till stan utan att cykla vilse. Han svarade att han skulle kunna lära mig, men jag tyckte att det lät alldeles för jobbigt och jag var rädd för att bli utbränd. Jag berättade för honom att personer med autism har begränsad med energi och ibland prioritera bort nya aktiviteter. Jag sade att jag trots allt föredrog att fortsätta åka tunnelbana även om det var lite jobbigt ibland. Det hade blivit rutin för mig att åka tunnelbana och jag var van vid det.
Han blev förvånad
Åren gick, han flyttade och vi tappade nästan kontakten. Det var inte så att vi hade bråkat och sagt upp kontakten med varandra utan vi hade helt enkelt vuxit isär. Han hade gift sig, flyttat och skaffat barn och jag hade fortsatt mitt liv som vanligt. Efter flera år råkade vi ses, och han blev mycket förvånad när han förstod att jag hade skaffat en cykel och att jag använde den flitigt. Han tyckte att jag visst klarade mycket mer än vad jag trodde och att jag kanske borde våga testa ännu fler nya aktiviteter i framtiden.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Tog mycket energi av mig
Jag vet att han menade väl, men jag märkte direkt att han inte riktigt förstod mig. Det hade tagit väldigt mycket energi av mig att lära mig allt, och tajmingen skulle vara rätt! Det var viktigt att jag var mentalt förberedd, och det hade tagit mig flera år att nå dit. Jag minns hur trött jag blev av att lära mig hur cykellåset fungerade när cykeln var ny, och i början parkerade jag aldrig cykeln utomhus eftersom jag inte kunde låsa den. Jag cyklade bara till vissa områden eftersom jag inte orkade lära mig nya vägar, och när jag cyklade vilse blev jag trött.
Mitt liv måste funka
Och vad är rätt tajming? Jo, allt i mitt liv måste funka för att jag ska vara mentalt redo för en ny utmaning: jag får inte ha det stressigt på jobbet, boendestödet måste funka prickfritt och jag får inte befinna mig i en livsperiod då jag sover sämre. Mitt liv ska också vara relativt rutinbundet vilket innebär att jag inte kan börja träna på flera nya aktiviteter nära inpå varandra. När jag skaffade cykeln hade jag en riktig stjärna till boendestödjare vilket gjorde att jag hade kunnat väldigt mycket energi. Jag hade också dragit ner på sociala krav och blivit lite bättre på att värna om min ensamtid vilket ytterligare hade gett mig energi.
Var mentalt krävande
Att vänja mig vid cykling var mentalt krävande, och jag hade aldrig gjort det om jag inte hade fått en tillräckligt stor belöning. Men eftersom jag så gärna ville slippa åka tunnelbana och få vardagsmotion bedömde jag att det skulle vara värt besväret under förutsättningen att tajmingen skulle vara rätt. Ibland dyker rätt tajming upp först efter flera år! När jag var yngre ställde jag betydligt högre krav på mig själv och väntade inte på rätt tajming, men på den tiden mådde jag dåligt och var ofta stressad. Nu har jag lärt känna mina egna behov relativt väl och mår väldigt bra.
Handlar inte om självförtroende
Säg aldrig till en autist: ”Jaså, nu passar det minsann med nya rutiner? Hur kommer det sig att du aldrig lyssnade på mina råd för flera år sedan?” Fram tills nu kan tajmingen ha varit fel för autisten och autisten kanske inte har orkat sätta sig in i nya rutiner tidigare. En autist orkar inte heller anta vilka utmaningar som helst utan utmaningen måste vara lagom stor. Bara för att jag började cykla betyder inte att jag skulle orka med sociala utmaningar! Att autisten först tackar nej och sedan efter några år ändrar sig måste inte heller betyda att autisten saknar självförtroende och klarar mer än vad hen tror. Autisten kanske klarar av att ändra på sina rutiner under vissa livsperioder men inte under andra!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Det kom en olämplig personal från hemtjänsten till mig igår. Jag tog emot hen för att vara artig. För att…
Jag skulle nog själv gärna skriva en rubrik om mitt liv i din stil, men byta ut ordet tack Sverige…
För mig är det här bara en välvillig diskussion. Finns inget rätt eller fel, utan bara olika åsikter 🙂
Det här problemet du lyfter är väldigt vanligt, det kan jag verkligen intyga själv också och det är alltid lika…
Tack för ditt svar Paula. Du har helt rätt i att det finns många neurotypiker som också saknar självinsikt, visst…
Min upplevelse är att dom flesta autister månar om sin diagnos och identiteten därav, många tycker det är viktigt att…
Idag finns det definitivt en övertro till KBT! Och jag vet ju att det hjälper många, men alla blir inte…
Vad tråkigt att du gick in i väggen, men hoppas du får bra stöd av din fru. Det finns säkert…
Jag håller med! Hos min utförare finns det inga sådana begränsningar utan den enda begränsningen är vilka tider boendestödjaren själv…
Ja det borde verkligen stå att symptom på ångest eller annan psykisk ohälsa kan va adekvata reaktioner på konstant anpassning…
24 svar på ”Därför måste tajmingen vara rätt för oss med autism”
Precis. Ska nåt nytt in i ens liv så kan det behöva finnas utrymme för det. Kanske behöver man plocka bort ngt? Det är dock inte alltid som det går eftersom allt inte går att påverka.
Så sant, ibland kan autisten helt enkelt behöva plocka bort något för att orka med en ny rutin! När det gäller just cykling behövde jag dock inte plocka bort något för att träna på att cykla, men däremot var det viktigt att jag kände mig lugn och inte hade stress med t.ex. boendestöd då.
Precis, vissa saker går inte att plocka bort tyvärr!
Återigen känner jag igen mig så väl i vad du delar, Paula. Nånstans tror jag ibland man måste acceptera att ”vanligt folk” aldrig kommer att förstå en riktigt. Man kan förklara, förenkla, påminna men dom hajar liksom inte ändå på nåt sätt (eller så glömmer dom för man verkar ju så ”normal” i övrigt). Det är lustigt för jag har just nu motsatt problem, dvs jag cyklade jämt överallt och hur långt som helst förut, allt för att undvika kollektivtrafiken och styra livet så självständigt som jag kan. Men blev påkörd av en annan cyklist och smällen var så illa att jag sen knappt rört cykeln. Den står bara och samlar damm. Nu umgås jag så sällan med folk att ingen tjatar på mig att använda den men jag har ibland fått frågan på hab om jag inte cyklar och då säger jag nej, inte nu iaf och det blir lite samma sak ”det som är så bra/härligt” jo men jag är mentalt där. Så jag fattar precis. Samma gäller gallerior, förr kunde jag planlöst vandra runt på stora shoppingcenter utan mål som nån slags distraktion, nu blir jag snurrig av det. ”Förr kunde du minsann gå där mkt” ja men inte längre.
inte mentalt där* skulle det förstås stå😄
Vad läskigt att du blev påkörd av en annan cyklist! Jag har full förståelse för att du inte känt dig sugen på att cykla sedan dess. En släkting till mig var också i en cykelolycka nyligen när hen cyklade, hen blev påkörd av en bil (på ett övergångsställe!), fick hjärnskakning och blev hämtad av en ambulans. Cykelhjälmen kan ha räddat hens liv, men läskigt var det! 🙁
Det är inte alls konstigt att du inte orkar med shoppingcenter längre. Även många neuortypiker får mindre energi med åren! I ditt fall handlar det om shoppingcenter, men i neurotypikernas fall kan det handla om festande m m. Få 30-åringar orkar enligt min erfarenhet festa lika ofta och mycket som många 20-åringar!
Jätteintressant läsning, jag känner igen mig så mycket. Min fostermamma som alltid bakade och lagade mycket mat innan hon tyvärr insjuknade i alzheimer brukade vara på mig som barn och tonåring om att jag skulle titta hur hon gjorde så jag lärde mig. Jag frågade henne ofta om hon kunde visa och berätta hur mycket man skulle ha i och så men var nog inte riktigt mogen. Jag tyckte att det var så himla tråkigt när jag väl stod där bredvid henne i köket så jag lärde mig såklart aldrig även om jag älskade att äta av det som hon lagade och bakade. Nu, ungefär 20-30 år senare, har jag börjat intressera mig för att lära mig laga mat (och eventuellt även baka bröd lite längre fram) då jag älskar god mat, att äta och vill kunna lyxa till min tillvaro litegrann. Tyvärr kan jag ju inte fråga henne längre men jag försöker samla på mig lite grundrecept kring typ husmanskost som jag vill lära mig.
Apropå dålig tajming så har jag även lyckats bli lite småintresserad av en kille som jag upplevde lite flirtig stämning med för ett par veckor sedan. Jag skulle vilja ”bjuda ut” honom på en promenad eller något liknande men känner att jag skulle vilja vänta ett par månader så jag dels får lite tid på mig att förbereda mig mentalt för om det faktiskt skulle bli något mellan oss, men även så att jag får tid på mig att bli mitt snyggaste jag. Fast då kommer det ju med största sannolikhet att rinna ut i sanden. Det här med tajming är så svårt tycker jag, tycker aldrig att jag känner mig redo för något och sen helt plötsligt är det för sent. Eller så blir det inte lika bra då förutsättningarna har förändrats och/eller blivit sämre.
Det där sistnämnda får mig att tänka på en sak. Jag tar inte jätteofta kontakt med kvinnor nuförtiden (förutom för att få stöd), men skrev ett långt meddelande på Facebook till en person jag tyckte lät intressant. Jag deklarerade att jag inte var redo för något förhållande i nuläget. Hon svarade efter sex dagar – själv med ett långt meddelande – och förklarade hon kunde vara dålig på att svara, men tackade för ett jättefint meddelande. Det lät så positivt så jag kände mig trygg med att ta det lugnt. Jag kan ha svårt att ta tag i det hela och sätta mig ner och skriva så när jag nu fick höra att detta var en person som också kan vara seg med att svara så valde jag att lita på henne och kände mig därför inte stressad med att svara. Det blev inte av trots att jag ständigt hade det på hjärnan, vilket resulterade i att jag inte svarade förrän efter 19 dagar. Antagligen tyckte hon det var för länge för hon läste aldrig mitt svar.
Vad tråkigt att det slutade så. Men modigt av dig att ta kontakt med henne, det gjorde du rätt i tycker jag!
Åh vad sorgligt :(. Jag var faktiskt på väg att ta kontakt med honom idag då han jobbar I butik och jag hade ett
kort ärende in i butiken, men han var upptagen med en annan kund och jag fick en (bra maskerad förvisso) ångestattack bara genom att se honom så nej, jag kommer absolut inte ta kontakt med honom. Kommer inte ens sätta min fot i butiken igen så nu är det officiellt för sent. Men jag är så van vid att förlora chanser och sabba allt för att jag är så jävla seg så jag blir inte ens upprörd, bara less. Aldrig mer kärlek eller något romantiskt intresse för mig iallafall, fyfan. 😄
Jag förstår att det kan kännas så. Jag är så pessimistisk själv så jag är knappast uppmuntrande att prata med. 🙂
Ibland kan det nog dock vara positivt att sluta bry sig så mycket och bara koncentrera sig på sitt eget liv. Det är såklart lätt att säga när man blivit intresserad av en särskilt person, men de känslorna går alltid över efter en tid. Men om man känner att man måste gripa varje tillfälle och ta varje chans så är det inte säkert att det ger bäst utdelning eller ger bäst chanser i längden, tänker jag. Det är ju många som säger att de ”funnit kärleken” när de slutat att fundera på det så mycket och nästan gett upp det hela och sedan träffar någon av en slump i något sammanhang där de lärt känna varandra på ett naturligt sätt.
Jag har också märkt att många har funnit kärleken när de slutat leta!
Jag håller med om allt du skriver (utom att du är pessimistisk och inte uppmuntrande att prata med såklart, haha).
Nåja, det löste sig genom att jag har återgått till mitt liv, det känns skönast så.
Jag tänker även att uppgivenhet kan göra att mycket press och självanklagelser släpper – det är väl lite det jag vill säga.
De tillfällena jag visat intresse och fått ett tydligt nej har jag snabbt kunnat släppa även när jag haft känslor. Det är svårare när man inte vet utgången så på så sätt tänker jag att Paula har rätt. De chanser jag grämer mig mest över att jag inte tog vara på som jag önskat är långt tillbaka i tiden. Det finns ett flertal händelser jag bara inte kan släppa – inte ens efter samtal i terapi. T.ex. blev jag raggad på nyårsafton 2014, men först hade jag hjärnspöken att hon kanske hade någon med sig utan att berätta det för mig och när jag väl insåg att hon var ensam så vågade jag inte berätta att jag behövde springa på toaletten en andra gång. Låter fånigt i efterhand, men… Likadant när någon slängde en lapp på mig på en nattklubb och jag inte vågade ta upp den för att jag fick flashbacks till skoltiden och trodde att alla tittade på mig.
Ja precis, ett tydligt svar (och därmed ett avslut av eller fortsättning på situationen) är nog alltid bäst att eftersträva så man slipper gå och fungera på vad som kunde ha varit om man bara hade vågat ta det där steget. Man kan inte få mer än ett nej och då har man det att utgå ifrån vilket gör det betydligt lättare att släppa taget och gå vidare.
fundera skulle det stå, inte fungera
Vad tråkigt att höra att din fostermamma insjuknat i Alzheimers! Min mormor fick tyvärr samma sjukdom, men då var hon iofs redan 90 år.
Jag tänker att autistiska barn och tonåringar ofta är stressade p g a skolan och alla andra krav. Då orkar inte våra hjärnor ta in allt! När jag var yngre tyckte jag att det var fruktansvärt svårt att lära mig att använda en tvättmaskin, men sen lärde jag mig det någon gång i 25-årsåldern! Innan dess hade jag tvättat för hand för jag tyckte att det var enklare än att använda en tvättmaskin.
Vad roligt att du blivit intresserad av en kille! Om du vågar tycker jag att du ska bjuda ut honom redan nu! I dagsläget vet han kanske inte ens att du är intresserad så tänk om han träffar någon annan under tiden du väntar vilket hade varit tråkigt. När det gäller kärlek tycker jag att man ska agera med en gång för annars kan det bli för sent. Och förmodligen kommer man aldrig känna att det är ”rätt tajming”.
Vad tråkigt att höra om din mormor, det är en hemsk sjukdom.
Ja men precis, allt sånt där praktiskt har jag alltid avskytt och varit helt ointresserad av. Jag tycker fortfarande handtvätt är lättare, avskyr verkligen att tvätt i tvättstugan av någon anledning. 😄
Jag håller verkligen med dig om att man bör agera direkt, som jag skrev till Mika här ovanför så var jag inne i hans butik idag men han var upptagen och jag fick nästan panik när jag såg honom. Han var lika fin som sist dock så jag får väl bli lite sådär läskigt stalker-aktig och smygtitta på honom om jag någonsin går in i butiken igen (vilket inte lär ske). Men nej, det känns alldeles för läskigt just nu och som du säger så kan han ju hinna träffa någon annan (om han nu inte redan har någon). Jag tror att han nog bara var trevlig mot mig sist då han är så otroligt trevlig mot alla kunder. Jag får väl vara mer på hugget nästa gång jag träffar någon jag blir intresserad av. 😄
Tack! Min mormor var ändå gammal så det var ändå ganska väntat. Hon gick bort när hon var 95 år.
Hehe, då är det bara inte jag som haft problem med tvättstugan! Jag tror att tvätt i tvättstugan innehåller alldeles för många moment.
Det var tråkigt att höra om händelsen i butiken! MEN det är inte alls säkert att han märkte något! Eftersom du kände panik kändes det kanske för dig som att hela världen (och särskilt han!) märkte det, men det måste inte alls vara så. Och även om han förmodan skulle ha märkt det är det inte alls säkert att han brydde sig. Det finns många killar som kan tänka sig att ha en tjej med ångestproblematik, och han kanske tyckte att det bara var gulligt att du gillar honom så mycket att du fick panik. Men som sagt är det inte alls säkert att han förstod det!
Det ingår ju i försäljarens jobb att vara trevlig mot alla kunder och precis som du säger KAN han redan vara upptagen. Men samtidigt kan du inte veta det! Tänk om alla tjejer tänker som du. Och även om han skulle vara upptagen tror jag att han skulle bli smickrad av din fråga. Vi kvinnor kan bli irriterade om män ber om att få våra telefonnummer, men min erfarenhet är att män bara blir smickrade eftersom tjejer så sällan tar kontakt självmant och visar intresse.
Du bestämmer såklart själv hur du vill göra och jag vill inte övertala dig att ta kontakt med honom om det känns oöverstigligt svårt för dig. Så jag hoppas inte att du känner dig pressad nu, men jag tycker bara att det är synd om du går miste om chansen. Risken finns att du alltid kommer att undra om det hade kunnat bli något mellan er om du inte tar kontakt med honom.
Förstår det.
Ja, det är nog precis så. Allt med för många steg eller som inte sker med ett snabbt och direkt resultat känns lite jobbiga.
Jag har nog landat i att jag inte tänker göra något åt det här då det har väckt för mycket ångest/stress men jag uppskattar verkligen att du tog dig tiden att läsa min kommentar och skriva ett så utförligt och fint svar tillbaka. Det är en av de sakerna som är så bra med dig, att du ser alla som kommenterar och tar dig tiden att bekräfta dem och se dem. Det är jättefint att se tycker jag och gör att man känner sig sedd.
Då är det klokt av dig att lyssna på dig själv! Att gå fram till honom och föreslå en fika kan vara en alldeles för stor utmaning för dig just nu. Men vem vet, kanske kommer du vilja och våga göra det någon gång i framtiden om tajmingen är rätt.
Tack snälla för det du skrev om mig, det värmer! 🙂 Vad bra att ni känner er sedda. Jag försöker verkligen göra mitt bästa för att skriva personliga svar till er alla.
Jag förstår vad ni säger, men samtidigt ska man inte behöva känna sig pressad att prestera, vilket jag alltid gjorde när jag var yngre. Som autist behöver jag tid att snöra intryck och on jag måste agera med en gång – säg nästa dag – innan jag är redan som får jag bara prestationsångest och mår inte bra. Så för min del så bryr jag mig inte lika mycket om om jag inte tar chanserna jag får idag – det gjorde jag fler i tiden – idag känner jag att det lika gärna kan kvitta. Jag bryr mig inte.
Jag lyckades bli kär i en kvinna på en erotisk sida en gång i tiden hur man nu lyckas med det! (känner mig dum) och när vi chattat en hel kväll väntade jag med att höra av mig tills nästa kväll och då var hon redan försvunnen. Nu vet man inte varför – kanhända var det någon som trakasserade henne t.ex. Hur som helst så visar detta att vad som är lång tid är olika i olika sammanhang. Och det tycker jag är jävligt förvirrande. I det här fallet hade det nog varit bättre om jag förklarade att jag behövde tid för mig själv lite, ken skulle återkomma. Men jag kände press på mig att topprestera och blev utmattad och var tvungen ich gå och lägga mig och i och med pressen så visste klarade jag inte riktigt av att förklara mig trots att jag kände att jag borde göra det.
Men skulle det väl bli allvar skulle jag inte orka ha kontakt varje vecka hela tiden. Det skulle bli för intensivt. Alla är olika.
Vad tråkigt att hon försvann! Jag brukar tänka att om någon försvinner så var det kanske inte meningen att man skulle bli tillsammans, eller kanske var det tajmingen som var fel. Jag förstår att du inte orkade förklara att du behövde lite tid, och ett dygn är inte ens särskilt lång tid i sammanhanget tycker jag!
Jag förstår också att du inte skulle orka ha intensiv kontakt hela tiden. Vi autister kan ha mycket mindre energi än andra människor!
Ja, precis! Det är det jag pratat om… Folk säger ”Livet kan inte inte vara perfekt.” men saken är den att för mig mig som autist behöver tillvaron vara nästan ”perfekt” och tillrättalagd precis som du beskriver här i bloggen för att jag ska vara glad, känna mig tillfreds, må bra och kunna klara av att satsa på det jag vill i livet. Hade jag inte behövt det då hade det ju inte krävts några insatser av boendestödjare osv.
Det låter logiskt! Och alla tycker väl att livet ska vara så pass pass perfekt att det t.ex funkar i hemmet. För neurotypiker funkar det i hemmet utan boendestödjare, men en autist kan behöva boendestöd för att få en okej/perfekt tillvaro.