Därför har många med autism svårt för ögonkontakt

Som ni vet ogillar många personer med autism ögonkontakt och undviker att ta det om de kan. En bloggläsare frågade mig hur jag känner kring att någon tar ögonkontakt med mig, och i dagens blogginlägg kommer jag svara på den frågan men också förklara hur det kommer sig att många autister kan ha svårt för ögonkontakt.

Kan upplevas som hotfullt

Nouchine Hadjikhani som är anknuten till Gillbergcentrum skriver att det är bevisat att många neurotypiska personer upplever långvarig ögonkontakt som hotfull, men många autister upplever redan kortvarig ögonkontakt som mycket stressande och hotfull. Detta har bevisats objektivt genom en studie där forskarna upptäckte att hotsystemet hos försökspersoner med autism blev onormalt aktiverat när de fick titta mot ögonregionen. Det intressanta är att detta även gällde när de fick se ett glatt ansikte!

Kan bero på hjärnavvikelser

Jag har tidigare skrivit om en forskningsnyhet vars resultat indikerar att autisternas avvikande ögonkontakt skulle kunna bero på hjärnavvikelser. Denna studie gjordes förvisso på apor och inte på människor, men studien visade att när apornas orbitala cortex stimulerades så ökade deras benägenhet att upprätthålla långvarig ögonkontakt! Det är intressant att hjärnstimulering kan öka benägenheten till ögonkontakt.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Har dålig simultankapacitet

Vidare nämner Nouchine Hadjikhani att många autister har svårt att lyssna och titta samtidigt, och det är precis så det är för mig! Det faller sig liksom inte naturligt för mig att se andra i ögonen. Jag KAN göra det om jag vill, men gör jag det är det inte lika lätt för mig alls att ta in det som sägs. Jag har alltid tänkt att det i mitt fall handlar om dålig simultankapacitet: eftersom det tar så mycket energi av mig att registrera vad mina ögon ser orkar jag inte lyssna samtidigt som jag tittar. För övrigt har jag svårt att lyssna överhuvudtaget utan jag tar helst till mig ny information genom text. Men OM jag ska lyssna vill jag helst inte behöva se andra i ögonen för det tar bara energi.

Kan uppleva en viss press

Som svar på bloggläsarens fråga är det inte alls obehagligt för mig att någon tar ögonkontakt med mig. Det är intressant att jag varken upplever ögonkontakt som stressande eller hotfull på samma sätt som vissa andra autister gör, men vi alla autister är ju olika! Jag bryr mig ärligt talat inte om någon tar ögonkontakt med mig. Möjligtvis kan jag ibland känna en press på att göra detsamma tillbaka – det vill säga se min samtalspartner i ögonen – och det kan i så fall stressa mig lite, men annars bryr jag mig inte!

Ska vara på autistens villkor

Jag tycker egentligen att alla autister borde bli tillfrågade om de upplever ögonkontakt som stressande så att de kan ta ställning till om de vill att man ser dem i ögonen eller inte. Jag förstår självklart att människor i privata sammanhang inte alltid kan anpassa sig efter autisten eftersom det kan vara energikrävande för neurotypiska människor att påminna sig själva om att inte ta ögonkontakt. Däremot tycker jag att det är fullt rimligt att yrkesverksamma – som exempelvis boendestödjare och LSS-personal – tänker på det! Men det viktigaste är att autisten aldrig ska behöva träna på ögonkontakt om hen inte vill. All eventuell träning ska ske på autistens villkor, och autisten ska i så fall enbart träna för sin egen skull och inte för att behaga andra!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.