Kategorier
Autism och normalitet

Att utveckla en god självkänsla

I ett tidigare inlägg skrev jag att många personer med Aspergers syndrom eller autism en dålig självkänsla. Personligen tror jag att denna dåliga självkänsla är resultatet av samhällets syn på de som avviker. Många människor känner att man enligt samhällets normer måste flytta hemifrån innan en viss ålder, man måste ha ett jobb, man måste ha ett rikt socialt liv och man måste kunna och veta vissa saker. Och när man inte passar in i denna mall, vilket många med Aspergers syndrom och autism inte gör, kan man lätt känna att man inte duger som man är.

Jag har lagt märke till att många människor behöver andra människors bekräftelse för att få en bra självkänsla. Även mina vänner som inte har Aspergers syndrom säger att deras självkänsla knäcks när de blir arbetslösa. ”Åh, nu känner jag mig sååå obehövd”, säger de då. Människor i allmänhet verkar behöva någon slags känsla av att vara till nytta och att vara duktiga på något för att känna att de duger som de är.

Det som många undrar är hur jag fått en bra självkänsla. Jag hade visserligen en mycket bra självkänsla när jag var ett litet barn, men den bröts ner när jag började i skolan. Innan förskoleåldern hade jag alltid trott att jag dög som jag var, men i skolan fick jag lära mig att man inte inte gjorde det om man var för annorlunda. Om man hade helt andra andra intressen än andra som exempelvis grammatik och att läsa tidtabeller och svårt för att lära sig vissa saker, som exempelvis hur man ställer upp en strykbräda, hur man ritar och syr och hur man knäcker ägg, fick man försöka ändra på sig och bli som alla andra. Och detta knäckte min självkänsla.

Jag fick åter min självkänsla när jag insåg att alla människor inte behövde vara likadana. Alla behövde inte gilla musik, veta vem Madonna och andra kändisar är, gilla filmer och sociala evenemang. Det var okej att vara så osocial man ville, så länge man inte skadade någon annan. Och när man åkte på utlandssemester, hade man full rätt att stanna på hotellrummet under hela resan om det var det man ville göra och blev lycklig av. Alla behövde inte bli lyckliga över samma saker. Idag vet jag att jag duger som jag är, oavsett om jag får andra människors bekräftelse och godkännande eller ej.

Visserligen har jag mött människor som ifrågasatt min livsstil eftersom den avviker från majoritetsnormen, men varför måste majoriteten ha rätt? Om majoriteten av människor får en att känna att man borde vara på ett visst sätt, måste man hålla i minnet att många människor är hjärntvättade av samhällets normer. Många tror att ”normalitet” är detsamma som lycka, men så behöver det inte vara.

Alla människor tycker naturligtvis att just deras tankar och värderingar är de rätta, men vem är det som säger att de verkligen är det? Den som avviker från normen idag kommer kanske vara helt normalt om 100 år. Normer och värderingar ändras beroende på vilken tid, kultur och miljö man lever i. För mindre än 100 år sedan frös samhället ut alla kvinnor som födde barn utanför äktenskapet, men i dagens samhälle anses det snarare vara konstigt om man tycker att det är något fel med oäktenskapliga barn. Om dessa normer också ändras så här fort, vem är det som säger att majoriteten av människor har rätt när det gäller andra frågor?

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Normalitet i olika kulturer

Vissa av oss med Aspergers syndrom bryter ofta mot normen. Orsaken kan variera. Ibland är det för att vi inte kan de oskrivna reglerna, och ibland för att vi inte bryr oss om att göra saker på samma sätt som andra människor.

När jag förut var gift med en man från en annan kultur, gjorde det inte honom något att jag hade annorlunda vanor och normer. Han var ju själv avvikande eftersom han var utlänning i Sverige. Hans tankesätt skilde sig väldigt mycket från det svenska, och när mitt beteende kunde få svenskarna att höja på ögonbrynen förstod han inte ens alltid att mitt beteende kunde ses som avvikande i svenskarnas ögon.

När han hade gäster hemma hos oss, brukade jag stänga in mig i sovrummet. Trots att jag utåt sett är rätt social, behöver jag mycket ensamtid. Dessutom gillar jag inte riktigt det ytliga sociala småpratet som lätt uppstår när man umgås med människor man inte känner så väl. Då förväntas man diskutera vädret och fråga sina samtalspartners vad dessa jobbar med, vilket jag inte alltid orkar med. Därför drog jag mig undan.

Jag tänkte inte på att mitt beteende kunde uppfattas som konstigt förrän en svensk väninna uppmärksammade mig om det. Enligt henne var mitt beteende mycket märkligt, och hon undrade om inte min man och hans kompisar tog illa upp av att jag inte ville umgås med dem. Hennes kommentar orsakade dåligt samvete hos mig: att mitt beteende kunde anses vara sårande och otrevligt hade aldrig fallit mig in! Jag hade ju bara velat vara ensam, inte att vara oförskämd.

Samma kväll tog jag upp frågan med min dåvarande man. Jag frågade honom om han tyckte att jag hade betett mig otrevligt. Han tittade på mig konstigt på mig och undrade varför jag hade ställt en sådan fråga. Drog inte sig kvinnorna alltid undan när männen i huset fick besök? Det gjorde nämligen kvinnorna i hans hemland, varför jag hade betett mig helt normalt i hans och hans vänners ögon.

Den här episoden fick mig att börja fundera på vem det egentligen är som bestämt vad som är normalt och vad som inte är det. Det som är normalt i Sverige är kanske inte normalt någon annanstans och tvärtom. Därför hade jag agerat helt rätt i min mans ögon!

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Sedvänjor i olika kulturer

Igår skrev jag ett inlägg om hur människor ibland höjer på ögonbrynen åt mina annorlunda vanor som exempelvis att alltid beställa te på caféer även om det skulle vara 30 grader varmt ute, och jag har förstått varför: det jag gör är inte speciellt vanligt förekommande. Det är förmodligen inte speciellt vanligt att beställa te i sommarvärmen när många andra beställer kalla drycker. Däremot har jag sett många beställa kalla drycker som exempelvis cola med is mitt i vintern och då är det nog inte lika många som undrar. Det är förmodligen för att det är mer vanligt förekommande.

Det som jag tycker är intressant är att människor har olika vanor i olika kulturer. I min exmans hemland där jag bodde förut ett tag kunde det ofta bli 40 grader varmt på somrarna. Och där var det vanligt att dricka varma drycker och att sitta inomhus på somrarna, precis som jag gärna gör i Sverige, och därför var det ingen där som ifrågastatte dessa av mina vanor. Men däremot ville jag en gång beställa en glass i slutet av mars när det var runt 18 grader varmt ute och då blev de inhemska människorna riktigt förvånade: ”Vad, tänker du äta glass när det är så här kallt ute? du kan ju bli sjuk”, utbrast de. När jag förklarade för dem att 18 grader var varmt för mig och att man i Sverige kunde äta glass även mitt i vintern, kunde de knappt tro att det var sant. ”Vilka konstiga vanor ni västerlänningar har”, sa de.

Jag har ibland funderat på om olika personlighetsdrag klassas som funktionsnedsättningar i olika kulturer. Hur har t ex ADHD-personerna i min exmans kultur där det inte finns så mycket ordning och reda, det är okej att komma försent, prata mycket och ha temperament? Kanske märks inte deras diagnos speciellt mycket? Och hur är det i Japan där det ska vara viktigt med ordning och reda?

Och hur är det för oss som har Aspergers syndrom? I Finland där jag kommer ifrån är det ofta mer accepterat att vara osocial och tyst än i många andra kulturer, och då har osociala, tysta Asperger-personer kanske det lite lättare på ett sätt. I Kanada där jag förut var utbytesstudent klassades det däremot som ett stort handikapp att vara en tystlåten, blyg person eftersom sociala färdigheter ansågs vara det allra viktigaste man kunde ha. Och jag läste någonstans att många personer med Aspergers syndrom älskar Japan eftersom det är ordning och reda och tydliga regler där. Så kanske passar även vissa länder bättre för många Asperger-personer än andra?

 

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Att ha annorlunda vanor

En gång hörde jag en man med Aspergers syndrom berätta att han hade annorlunda vanor än majoriteten. Att han helt enkelt brukade göra saker på ett lite annorlunda sätt och göra vissa saker som nästan ingen annan brukade göra. Vad jag kände igen mig där! Så länge jag kan minnas, har jag också gjort annorlunda saker och det har ibland höjts ett och annat ögonbryn. Om mina annorlunda vanor och preferenser sedan bara beror på min Aspergers syndrom eller något annat vet jag inte riktigt. Några exempel på mina annorlunda vanor:

1. Jag äter nästan bara kall mat. Jag förvarar tillagad ris, kycklig och fisk i kylskåpet i några dagar, och när det är matdags, äter jag maten kall utan att värma upp den. När jag har haft med mig en egen matlåda på mina föreläsningar, tar många naturligtvis för givet att jag vill värma upp maten, och därför visar de mig vänligt var köket och mikrovågsugnen är. ”Nej, det behövs inte”, brukar jag då svara. Anledningen till att jag inte värmer maten är:

a) Jag orkar inte helt enkelt. Det skulle ta onödigt mycket energi från mig att tänka på vilka knappar jag måste trycka på för att få igång mikron och sedan stå där och vänta på att maten ska bli varm. Då skulle jag bara bli trött. Dessutom brukar jag också ha grönsaker med i min matlåda, och jag vill absolut inte att grönsakerna ska bli varma. Det skulle inte smaka gott.

b) Hälsa och naturlig livsstil tillhör mina specialintressen som är vanliga bland oss med Aspergers syndrom. Nu lever jag iofs inte helt naturligt, men jag försöker leva så naturligt och hälsosamt som det bara går. Och jag tror inte att det är speciellt nyttigt med mikrovärmd mat eftersom jag har läst att mikro dödar enzymerna i maten, vilket jag tycker låter logiskt. Men det kan man naturligtvis alltid diskutera.

2. Förut brukade jag ofta äta kycklingssallad till frukost, och havregrynsgröt och ägg till middag istället. Varför gjorde jag det? Jag kommer inte ihåg riktigt, det hade nog bara blivit någon slags rutin 😀 Nuförtiden gör jag det dock inte längre.

3. Jag beställer alltid te när jag är ute och fikar. Att bruka beställa te är väl inget ovanligt i sig antar jag, men nu i sommarvärmen höjs det ibland ett och annat ögonbryn. ”Är du helt säker på att du inte vill ha en glass eller någon kall dryck istället?”, frågar kaffebiträden mig ibland när termometern visar över 30 grader. Men ja, jag är helt säker, jag vill ha te! Många av oss som har Aspergers syndrom älskar rutiner, och att beställa te när jag är ute och fikar tillhör en av mina rutiner.

Har ni också annorlunda vanor, mina bloggläsare?

 

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Vad betyder normalitet? Del 2

Eftersom sommarlovet började för mig igår, hade jag först tänkt ta även en kort paus från bloggandet men jag ändrade mig 🙂

Jag har den senaste tiden funderat mycket på det här med normalitet, och tidigare skrev jag ett inlägg om det. När jag föreläser, frågar ibland framför allt unga Asperger-tjejer mig om råd om hur de ska ändra på sig för att bli så normala som möjligt. När jag frågar dem varför de vill ändra på sig, svarar de ofta att deras vänner inte accepterar dem som de är och att de blir mobbade och utfrysta om de sticker ut för mycket. En tjej berättade för mig en gång att en av hennes vänner skämdes för henne eftersom hon hade en annorlunda klädstil och tjejen i fråga hade panik för hon visste inte hur hon skulle klä sig för att se ”rätt” ut så att hon skulle bli accepterad av sina vänner och klasskamrater. Att få höra sådana saker berör mig djupt. Vart är vårt samhälle på väg om ungdomar känner att de måste ändra på hela sin personlighet och stil för att passa in? Varför är det så viktigt vad man har på sig? Borde inte det viktigaste vara att man har ett gott hjärta och bryr sig om sina medmänniskor?

Tyvärr försökte även jag ändra på mig under alla mina ungdomsår för jag hade lärt mig av omgivningen att annorlunda var detsamma som fel. Det var inte accepterat att ha annolunda kläder på sig eller att ha annorlunda intressen, i alla fall om kläderna eller intressena var för annorlunda. Var man annorlunda på rätt sätt, var man cool, men stack man däremot ut på fel sätt, dvs på ett sätt som enligt den dåvarande normen var fel, sågs man som en tönt och då blev man utfryst. Givetvis hörde jag till den senaste kategorin, och därför kände jag mig tvungen att anstränga mig till det yttersta för att bli som ”alla andra”.

Idag vet jag lyckligtvis bättre och skulle aldrig vilja ändra på mig. Därför har jag valt alla mina vänner med omsorg, och jag kräver att de accepterar mig som jag är. Visst, alla mina vänner kanske inte alltid förstår mig eftersom jag fungerar annorlunda än många andra, men jag är medveten om att alla kanske inte alltid kan förstå mig i alla situationer om de inte har tillräckliga kunskaper om Aspergers syndrom. Men det är inte så farligt så länge de respekterar mig.

Till alla unga tjejer, och även naturligtvis killar, som försöker ändra på sig för andra människors skull, vill jag bara säga: Stå på dig! Om människor skrattar åt dig för att du är annorlunda, skulle du lika gärna kunna skratta åt alla andra för att de är likadana. Du behöver inte göra något för att ändra på dig för du duger precis som du är!

 

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Vad betyder normalitet?

Jag har ofta funderat på vad normalitet egentligen betyder. Inte sällan får man höra: ”men det där är inte normalt”, och då börjar jag undra. Normalt ur vems synvinkel? Vem har egentligen rätten att bedöma vad som är normalt och vad som inte är det? Är man kanske normal om man är så lik genomsnittsvensken som möjligt? Nu vet jag inte alls hur en genomsnittssvensk är och ser ut, men jag gissar att man kanske då heter Maria Andersson, har två barn och Volvo.

Men å andra sidan känner jag ingen som uppfyller alla dessa kriterier, så är alla som jag känner onormala då? Är jag kanske onormal för att jag ibland beter mig lite annorlunda än många andra? Men å andra sidan finns det ju en förklaring till mitt annorlundaskap – jag har ju Aspergers syndrom och då skulle det enligt mig snarare vara onormalt om jag var precis som vilken genomsnittsmänniska som helst. Det är ju vanligt att vi aspergare på ett eller annat sätt skiljer oss från normen, så ur den synpunkten är jag helt normal. Hur normalt skulle det egentligen vara om jag som aspergare var precis vilken neurotypiker som helst och aldrig någonsin stack ut?

Jag anser att vi människor ofta är snabba med att döma ut våra medmänniskor och frysa ut de som inte passar in i vår bild av normalitet. Förr i tiden frös vi ut kvinnor som födde oäktenskapliga barn, och idag fryser vi nordbor snarare ut de som tycker att det är fel med utomäktenskapliga förhållanden. Förr i tiden var vi helt säkra på att homosexualitet var en sjukdom, och idag är de allra flesta av oss överens om att homosexualitet är en naturlig mänsklig variation. Listan över saker vi förut dömt ut men idag är helt acceptabla kan göras hur lång som helst.

Jag önskar att vi människor skulle vara mer öppensinnade. Att vi istället för att döma ut alla som avviker skulle tänka: ”den här personen är kanske bara före sin tid i sitt tankesätt”. För vi kan ju aldrig veta hur världen kommer att se ut om 100 år!

Dela: