Autism och samvetsgrannhet

Idag kommer en fortsättning på inläggsserien om personlighet med utgångspunkt från femfaktorsmodellen som har stöd i aktuell forskning. Förra veckan skrev jag ett blogginlägg om personlighetsdimensionen öppenhet, och idag står nästa personlighetsfaktor på tur, nämligen samvetsgrannhet/noggrannhet (på engelska conscientiousness). Det är många som menar att de allra flesta autister skattar väldigt högt på denna personlighetsfaktor, men jag vet inte riktigt om jag nödvändigtvis håller med. Jag skulle istället säga att det ibland kan vara situationsberoende!

Vad innebär samvetsgrannhet?

Till att börja med ska vi reda ut vad personlighetsfaktorn samvetsgrannhet/noggrannhet innebär. En person som skattar högt på noggrannhet är ofta väldigt disciplinerad, högpresenterande både i skolan och på jobbet, målmedveten, flitig, ansvarstagande, extremt pålitlig, organiserad, duktig på att hålla tider, planerar alla handlingar och aktiviteter noga i förväg istället för att vara impulsiv och följer instruktioner pedantiskt noga. Arbetsgivarna uppskattar såklart detta personlighetsdrag, men om perfektionismen går överstyr kan personen ha lätt att drabbas av utmattningssyndrom.

Motsatsen är slarvig och impulsiv

En person som skattar lågt på denna personlighetsdimension är däremot slarvig och impulsiv, har det ostädat hemma, kan ha svårt att planera sin ekonomi, kommer ofta försent till möten alternativt glömmer bort mötena helt, betalar räkningar försent, håller inte sina löften, skjuter upp viktiga saker, är inte så noggrann med att äta och leva på ett hälsofrämjande sätt och så vidare.

Diskar bara halvdant

Jag skulle säga att jag i vissa situationer är extremt samvetsgrann och i andra situationer den totala motsatsen. I skolan var jag allt annat än samvetsgrann då jag hatade skolan och gjorde bara det minsta möjliga (läs: bara så mycket som mina föräldrar tvingade mig att göra). För mig räckte det att jag fick det allra lägsta betyget, och detta på grund av föräldrarnas press, annars hade jag nog blivit underkänt! Dessutom klarar jag inte av att hålla ordning hemma. När jag diskar gör jag det halvdant. För mig räcker det med att disken blir någorlunda diskad men den behöver absolut inte bli hundraprocentigt ren! Jag har nämligen bara ytterst begränsad med energi och väljer att lägga min energi på att duscha istället för att diska ordentligt. Visst, jag skulle kunna diska ordentligt om jag ville det, men det skulle kraftigt sänka min livskvalitet för det skulle vara så energidränerande!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Kan vara extremt samvetsgrann

I andra situationer skattar jag däremot extremt högt på samvetsgrannhet. Jag ser alltid till att komma i tid och kommer oftast alldeles för tidigt till möten och träffar för säkerhets skull för det värsta jag vet är att vara sen! Jag är också bra på att planera min ekonomi och hade aldrig några problem med att få pengarna att räcka när jag hade aktivitetsersättning: som sjukpensionär lånade jag till och med ut pengar ibland till mina heltidsarbetande vänner (något som jag dock fick ångra efteråt då det inte var helt lätt att få tillbaka pengarna). Jag är också extremt noga med att följa myndigheternas instruktioner om att äta och leva hälsosamt, och när myndigheterna rekommenderade social distansering under pandemin tog jag rekommendationerna på största allvar. Jag träffade inte ens min pojkvän en enda gång på 1,5 år under pandemin!

Var pålitlig redan som liten

Redan när jag var liten kunde mina föräldrar lita på att jag följde instruktionerna. Eftersom jag inte fick äta godis på andra dagar än lördagar gjorde jag aldrig det, och jag åt aldrig godis i smyg även om jag visste att ingen hade märkt något om jag hade gått till skafferiet och tagit några godisbitar i smyg när ingen var hemma. Till skillnad från många andra småbarn fuskade jag inte heller i spel. Mina föräldrar har sagt efteråt att jag var ett väldigt pålitligt barn.

Fick öva på att ändra planer

Förut var jag alldeles för samvetsgrann för mitt eget bästa. Om jag hade sagt till någon kompis att vi skulle fika klockan 15 på lördag såg jag det som ett hundraprocentigt löfte som absolut inte fick brytas under några som helst omständigheter. Om jag fick veta några dagar före lördagen att mormor skulle komma på besök just vid den tiden (hon bodde långt borta så vi träffades nästan aldrig!) träffade jag ändå kompisen för “jag hade ju lovat det” även om jag gjorde min familj besviken. Jag ändrade nämligen aldrig planer och ställde inte in träffar även om jag själv var ledsen för att missa chansen att träffa mormor! Jag var till och med så extrem att om jag hade vunnit en drömresa till Australien så skulle jag ha tackat nej till resan om jag hade lovat att fika med en kompis på något av de datumen då jag skulle vara bortrest. Att ändra planer fanns inte i min värld oavsett vad som hände! Men psykologen på habiliteringen hjälpte mig att jobba bort denna extrema perfektion så nu är jag mycket bättre på att ändra planer om något oväntat händer!

Många har svårt med tidspassning

Förut trodde jag att de allra flesta autister var samvetsgranna och att jag var den enda som inte var det i alla situationer (t.ex. när det gällde städning hemma), men när jag började läsa på Ågesta Folkhögskolas informatörslinje (ett program för autister där vi pluggade till föreläsare) upptäckte jag till min förvåning att de flesta av mina klasskamrater var mycket dåliga på att hålla tider och ofta kom för sent till skolan! Dessutom glömde vissa bort möten och utflykter, och när vi elever hade fått i uppgift att hålla en halvtimmes föreläsning pratade vissa bara i en kvart och andra 45 minuter vilket gjorde skolpersonalen frustrerad för det var viktigt för åhörarnas skull att tider skulle hållas! När jag däremot fick i uppgift att föreläsa i en halvtimme föreläste jag i en halvtimme, exakt på sekunden. Men många av mina klasskamrater hade väldigt svårt att hålla tider, och när jag under de senaste åren har hållit föreläsningar om autism för arbetsgivare har det visat sig att många arbetsgivare haft autistiska anställda som haft väldigt svårt att komma i tid till jobbet.

Kan vara situationsberoende

Jag misstänker därför att vi autister ibland kan vara extremt samvetsgranna och ibland extremt slarviga beroende på situation! En autist som har det extremt organiserat och välstädat hemma kan ha väldigt svårt att passa tider och följa de officiella rekommendationerna om hälsosam kost, och någon som är väldigt bra på att hålla tider kan tvärtom vara slarvig när det gäller annat. Och det påminner mig om Svenny Kopps föreläsning: på föreläsningen berättade Svenny om en autistisk tjej som var väldigt fint sminkad men inte alls var lika duktig på att hålla den övriga hygienen (t.ex. att duscha). Därför är min teori att vi autister ibland bara är samvetsgranna när det gäller vissa detaljer, och när det gäller annat orkar vi kanske inte alls vara perfektionister!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.