Autism och igångsättningssvårigheter

Vad tråkigt med tandproblem! Jag har haft en del, men inte så hemskt stora. Det är synnerligen obehagligt att få till tandläkaren, men jag har inte underlåtit att få dit för det. Vid vissa tillfällen har jag svimmat när de lagt bedövning. Däremot har jag stora problem med att få rutiner att fungera och det innefattar både ätande och skötsel av tänderna.

Jag vet inte riktigt om motivering är ett problem för mig. Motivation att ta itu med saker har jag definitivt återkommande problem med, men då hjälper det inte att försöka motivera mig att sätta igång eftersom bromsklossarna sitter djupare så att säga. Jag kanske har självmordstankar eller bara en allmän känsla att ingenting någonsin kommer att lyckas eller att bli bättre. Tilltro till mig själv och andra kan vara svårt.

Oftast handlar det dock om missförstånd. Folk kan uppfatta det som om jag skjuter upp saker när jag t.ex. förväntar mig att en god man eller en boendestödjare ska ta hand om eller hjälpa mig med en sak. Men när det av olika anledningar inte fungerar stannar det bara som ångest och i sådana fall hade jag inte sällan tagit itu med saker själv om jag inte mentalt lagt bördan på någon annan. Det är ju ganska få saker jag över huvud taget inte klarar av att göra själv utan det handlar ju mer om att jag behöver avlastning och stöd när allt bara blir för mycket. Ett exempel på detta är att jag kontaktat en glasmästare för att kolla upp vad bullerglas skulle kosta. Och nej, jag har tack och lov inte förstört någonting i min nya lägenhet här i Södertälje, men jag behöver få ljudisolerat och en av sakerna som behövs är just att sätta dit glas som isolerar mycket bättre mot buller från gatan utanför. Jag gick därför ner till en glasmästare och fick prata med en person och jag skulle ta mått och skicka bilder. Det gjorde jag. Inget svar. Efter en vecka gick jag ner igen och de lovade att påminna personen. Men idag har det gått en vecka till så jag fick gå ner tjata ytterligare en gång. Sådant – att behöva jaga personer – skapar enormt mycket stress och ångest och det vet jag det gör för många andra autister också. När jag är i en period när jag mår riktigt dåligt så hade jag över huvud taget inte klarat av att höra av mig och undra alls utan då hade jag behövt någon som gjorde det åt mig som t.ex. en god man.

Det är också vanligt att jag inte vet HUR jag ska ta itu med en uppgift eller att det hänger upp sig för att A, B, C och D behöver vara gjort först och då tror också folk att jag flyr från uppgiften.

Det förekommer också att det handlar om ett verkligt flyktbeteende därför att det jag behöver ta itu med ger mig oerhört mycket oro och ångest och jag känner mig aldrig riktigt redo för att ta itu med problemet. I sådana fall behöver jag nog en strategi som att avsätta en hel dag åt uppgiften och bara koncentrera mig helt på den. Sen kanske det visar sig att det inte tar hela dagen, men uppgiften tarvar så mycket fokus och innebär en så stor anspänning för mig att jag inte kan planera hur jag vill ha resten av dagen förrän det verkligen är gjort. Efteråt kan jag också känna mig utmattad och behöva återhämta ett tag.

Sen kan ju vissa problem i vardagen visa sig mycket svåra och kanske oväntat svåra att lösa. Jag behöver t.ex. skruvar till en bokhylla som skulle behövas sättas upp. Tyvärr har de kommit bort i flytten. Jag har ägnat många timmar åt att undersöka vad olika järnhandlar och byggmaterialsföretag har för skruvar och pratar med IKEA och med Jysk (det rör sig högst sannolikt om Jysk-skruvar, men det var runt tolv år sedan möbeln köptes). Inte heller sökningar på nätet har gett något resultat. Jag har även tänkt att det kanske går att kapa av toppen på ”vanliga” skruvar i någon verkstad, men frågan är vilket företag som skulle utföra en sådan tjänst (på ca 40 skruvar). Det sistnämnda problemet kanske har mindre med autism att göra, men det är ju det formen av bromsar i vardagen som andra vara säger ”det kan inte vara perfekt” när man klagar för de förstår inte hur oerhört mycket lidande allt sådant kan skapa för en autist som är beroende av ordning och förutsägbarhet i vardagen för att må bra och för att fungera normalt.

Jag tänkte på det här på vänlighet… Jag brukar kalla det för mjukhet. En del talar om att vara validerande. Hur som helst…

Jag säger ofta vad jag tycker. Och jag kan vara vass. … när det gäller åsikter. Bara för att ta ett exempel utan ha för avsikt att starta en diskussion här så tycker jag att folk som avfärdar vad ex-muslimer som kritiserar islam säger och som alltså ofta tar stora risker, får betala ett högt socialt pris, kan bli utsatta för förföljelse och bli hotade till livet med att de nu är ”emot”, ”förvanskar historien” eller stämplar dem som ”hatiska” eller ”rasistiska” eller ”islamofober” och därmed kissar denna utsatta grupp (som vet mer om ämnet än vad ”du” (som läser detta) gör) i ansiktet kan ta något och stoppa upp i röven. Det här gäller ju åsikter.

Men när någon berättar om något bekymmersamt i sitt liv skulle jag aldrig kunna tänka mig att tala till någon på det sättet. Om någon t.ex. har social fobi och tar tåget till ett evenemang, men sedan i panik åker tillbaka utan ha gått dit över huvud taget skulle jag aldrig få för mig att säga ”jamen, man måste ju våga ta lite risker” eller ännu värre ”jamen, för du på det viset så får du ju skylla dig själv om du inte kommer iväg på något och förblir ensam”. Men ändå tycks det nästan vara norm att svara på det viset. Det har jag aldrig förstått. Hur kan det vara social kompetens? Jag finner det alltså paradoxalt med tanke på att jag kan säga så mycket annat rakt ut i olika sammanhang som de flesta andra inte gör. Haha, för övrigt grubblade jag själv över min formulering att jag inte ”underlåtit” att gå till tandläkaren som alltså handlade om mig själv och absolut inte var något slags pik – sådana små nyanser kan vara svåra.