Kategorier
Begränsade intressen och rutiner

När ett totalt ointresse ställer till det

Min autism innebär ytterst begränsade intressen. Den stora fördelen är att mina specialintressen ger mig mening i mitt liv vilket har till följd att jag varken behöver andra människor eller någon sysselsättning för att må psykiskt bra. Jag har aldrig haft några problem med att underhålla mig själv när jag själv får styra mina dagar. Restriktionerna under Covid-19? Inga problem, jag har varit hemma i över ett halvår nu och trivts som fisken i vattnet. Att leva i flera år med aktivitetsersättning utan daglig verksamhet eller någon annan sysselsättning? Det var ett underbart liv!

Måste få göra saker på mitt sätt

Nackdelen då? Krocken med samhället. Numera har jag turen att få arbeta med mitt specialintresse vilket till en stor del sker på distans, men så har det inte alltid varit. Jag har, precis som många andra, spenderat 12 år av mitt liv i skolbänken varav 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet. Som yngre pluggade och arbetade jag även på vanliga arbetsplatser och utbildningsinstanser vilket inte skedde på distans. När min sysselsättning inte kan skötas på distans, får jag plötsligt inte längre göra och arbeta på ett sätt som passar mig och under de tider på dygnet då jag är som piggast. Då mår jag mycket, mycket dåligt.

Gillar bara mina specialintressen

Jag har bara mina få specialintressen, alla andra ämnen är jag totalt ointresserad av. Jag är t.ex. helt ointresserad av TV, filmer, kändisar, musik, konst, inredning, arkitektur, historia, teater, matlagning och matkultur i olika länder och de flesta sportgrenar. Eftersom jag är totalt ointresserad av dessa ämnen kan jag överhuvudtaget ingenting om dem. Börjar folk diskutera Madonna eller några andra kändisar har jag ingen aning om vilka de är, och med största sannolikhet har jag aldrig ens hört deras namn under hela mitt liv.

Lär mig endast genom att läsa litteratur

Dessutom lär jag mig nya saker endast på ett sätt: genom att läsa! Jag lär mig inte genom att lyssna på föreläsningar, delta i grupplekar, skapa konst eller diskutera i grupper utan jag vill bara läsa, läsa och läsa. Om jag pluggar och får läsa litteraturen under de tider som passar mig och sedan skriva en sluttenta så klarar jag garanterat den, naturligtvis under förutsättning att kursen handlar om ett ämne jag är intresserad av. Problemet? Man får sällan plugga på detta sätt på campuskurser. Då är det läraren som bestämmer på vilka sätt jag ska ta till mig kunskapen och vilka tider.

Sociokulturell inlärning har blivit modernt

Det stora problemet är att de flesta av dagens lärare aldrig skulle godkänna mitt inlärningssätt: idag är det sociokulturell inlärning som är på modet istället för behaviorism. Det har bestämts att det inte räcker med att bara läsa litteraturen och klara av kunskapskraven utan man förväntas delta i diskussioner, se på filmer och lyssna på föreläsningar. Det enda rätta i dagens samhälle anses vara att ta till sig informationen på många olika sätt, inte bara på ett sätt, och helst i samspel med andra människor. Och eftersom jag är ointresserad och inte orkar vistas i grupper har jag behövt stänga öronen då, inte fysiskt alltså utan mentalt. Annars skulle jag inte orka.

Blir totalt uttråkad

Samma sak har hänt på arbetsplatser och i privatlivet på diverse sociala tillställningar. Någon vill kanske leka en lek, kanske köra en quiz i grupp (aktiviteter som inte passar mig alls) eller så småpratar man på fikarasterna. Kollegorna kanske berättar om artister de tycker om eller om filmer de sett. Eftersom jag har en total oförmåga att ta till mig information om ämnen jag är ointresserad av (och nej, det handlar inte om ovilja) blir det väldigt jobbigt för mig att lyssna på dessa samtal. Jag blir då totalt uttråkad och har mycket svårt att orka hänga med.

Inte lätt att vara annorlunda

Det är allt annat än lätt att leva i ett samhälle där ens intressen och fungerande totalt krockar med normen! För den som är allätare och smått intresserad av allt möjligt kan det vara svårt att förstå oss hur det är att leva med ytterst begränsade intressen. Och nej, jag kan inte tvinga mig själv att trivas med aktiviteter eller intressera sig för ämnen jag inte är intresserad av. För mig är det svartvitt: antingen avskyr jag en aktivitet eller ett ämne eller så älskar jag det. Därför uppstår det enorma krockar när jag utsätts för sociala sammanhang och förväntas prestera på ett sätt som inte matchar med mina begränsade intressen. Hemma har jag däremot aldrig några problem!

Dela:
Kategorier
Stöd och insatser

7 beteenden du aldrig bör acceptera från en boendestödjare

Ibland får jag frågan hur mycket man borde acceptera från sin boendestödjare. En ytterst legitim fråga för har man boendestöd år ut och år in så är chansen stor att man förr eller senare tvingas ta emot någon som beter sig på ett mindre professionellt sätt. Själv har jag lärt mig att om man känner sig osäker på om ett visst beteende är acceptabelt eller inte så är det bäst att kontakta biståndsbedömaren och fråga. Själv anser jag att du som klient definitivt inte bör acceptera om din boendestödjare:

1. Pratar illa om andra klienter

Vissa boendestödjare kan prata illa om sina andra klienter. Även om de skulle hålla tystnadsplikten och inte nämna dessa klienter vid namn kan de himla med ögonen och säga: ”Herregud, jag fattar inte hur vissa lever. En av mina klienter har bajs på badrumsväggarna och jag blir äcklad. Jag fattar inte att vissa inte kan hålla hygien” eller: ”En av mina klienter är jättekonstig, hen vägrar lägga pengar på en dammsugare. Istället väljer hen att slösa alla sina pengar på chips, godis, cigaretter och dataspel.” Har en boendestödjare den här människosynen tappar jag helt respekten.

2. Vägrar följa biståndsbeslutet

Står det i biståndsbeslutet att boendestödet ska utföra vissa arbetsuppgifter så är boendestödjaren skyldig att följa det. I mitt biståndsbeslut står det bland annat att boendestödjaren ska utföra städningen hos mig och att jag ska hjälpa till genom att plocka undan. Vill inte boendestödjaren ha ett städjobb alternativt vill ha roligare arbetsuppgifter så är det såklart helt okej, men isåfall ska hen inte jobba hos mig. Väljer man att bli min boendestödjare måste man följa det som står i mitt biståndsbeslut, punkt slut.

3. Ifrågasätter biståndsbeslutet

En annan variant är att boendestödjaren följer de punkter som står i biståndsbeslutet men ifrågasätter beslutet. ”Men är inte det märkligt att din biståndsbedömare har bedömt att du inte ska städa själv, jag vet att du skulle klara det?” kan vissa hinta. Eller så ifrågasätter de sina andra klienters biståndsbeslut och tycker att vissa av deras andra klienter har boendestöd helt i onödan, men det är lika illa det! Börjar en boendestödjare ifrågasätta mitt eller andras biståndsbeslut känner jag att jag har fel boendestödjare. Det är aldrig boendestödjarens sak att avgöra hur klientens boendestöd ska läggas upp!

4. Inte vill jobba alla sina timmar

”Är det okej att vi avslutar en timme tidigare idag?”, kan vissa fråga. Men inte erbjuder de att stanna en timme extra nästa gång eller boka en vikarie så att jag kan få alla mina beviljade timmar för de vill ju såklart få betalt för tiden de inte ville jobba. Om jag svarar att jag gärna vill att boendestödjaren isåfall stannar en timme extra nästa gång kan de se förvånade ut och undra om det verkligen är så noga. Vissa kan till och med fråga om de kan få ett helt boendestödstillfälle ledigt men självklart skriva i timrapporten att de jobbat som vanligt så att de får sin lön! En ytterst olämplig fråga och bör inte accepteras!

5. Ställer privata frågor

På samma sätt känner jag att det inte passar att boendestödjaren ställer väldigt privata frågor om min familj, min ekonomi (som t.ex. hur mycket jag får i lön), mina vänners diagnoser och medicinering och liknande. Som klient befinner man sig i en utsatt situation och det blir jobbigt att säga ifrån när en boendestödjare ställer väldigt närgångna frågor. Ännu värre blir det om jag säger att jag inte vill berätta och boendestödjaren menar: ”Men det är klart att du kan berätta för mig.” Som klient är man aldrig skyldig att redogöra sitt liv för sin boendestödjare!

6. Ifrågasätter graden av dina svårigheter

Vissa boendestödjare är helt säkra på att klienten skulle klara av att bli mer välfungerande om bara viljan fanns där. Boendestödjaren kan visserligen hålla med om att klienten har svårigheter men däremot inte så omfattande som hen påstår sig att ha. Detta accepterar jag inte heller då boendestödjaren knappast har en läkarutbildning med inriktning neuropsykiatri och därmed inte kan veta hur det ligger till.

7. Förväntar sig full tillit

Vissa boendestödjare tycker att de har rätt att läsa alla mina brev och hänger sig över axeln om jag ska knappa in mina lösenord alternativt tycker att det är helt okej att hen går in till mitt sovrum för att prata i telefon och stänga dörren om sig. De anser att det är självklart att jag ska lita på dem för de är mina boendestödjare, men det finns ingenting som säger att en boendestödjare inte kan stjäla något eller snoka omkring! Jag vill ha någon som förstår att de befinner sig i mitt hem.

Det finns duktiga boendestödjare

Ja, dessa beteenden accepterar jag inte längre från en boendestödjare nu när jag blivit äldre och klokare och tycker inte heller att du ska göra det! Är du av någon anledning missnöjd med hur din boendestödjare sköter sitt uppdrag bör du kontakta enhetschefen eller din biståndsbedömaren omedelbart. Nu låter det kanske på mig som att det skulle vara ytterst vanligt att en boendestödjare beter sig på något av de ovanstående sätten, men det finns tack och lov många som inte gör det! Själv har jag en underbar boendestödjare just nu och jag är väldigt nöjd 🙂

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Sluta skuldbelägga mobbningsoffret

Det är inte ovanligt att autistiska barn blir mobbade. Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att bland barn med autism som är mellan 4 och 17 år så är det minst fyra gånger vanligare att råka ut för mobbing än bland neurotypiska jämnåriga. Själv blev jag mobbad från förskolan till 9:an. Mobbingen var som grövst i låg- och mellanstadiet och var både fysisk och psykisk. Jag blev inte mobbad av några enstaka personer utan utfryst av nästan hela klassen: när jag exempelvis dök upp i matsalen så flyttade mina klasskamrater till ett annat bord. På gymnasiet slutade mobbningen tvärt.

Definition av mobbning har skiftat genom åren

Mobbning är en term som började användas i slutet av 1960-talet. Definitionen av begreppet har skiftat genom åren. Det finns därmed ingen exakt definition om vad mobbning är utan det som vi kallar för mobbing idag klassades inte som mobbing på 1970-talet, och det är inte omöjligt att vi kommer att ha en helt annan definition i framtiden. På 1980-talets Finland ansågs det inte vara så farligt att mina klasskamrater flyttade på sig när jag dök upp och att de frös ut mig, men däremot reagerade lärarna och lade sig i varje gång de såg mina klasskamrater spotta på mig eller stjäla min mössa på rasterna och springa iväg med den.

Forskarna är inte överens

Forskare från olika discipliner har kommit till olika slutsatser om mobbning eftersom alla forskar fenomenet ur sina egna forskningstraditioner. Det finns ingen konsensus bland forskarna om vad mobbing är, liksom inte heller vad som orsakar fenomenet. Ingen forskare har heller kunnat bevisa vilken antimobbningsstrategi som är den mest effektiva vilket har fått till följd att olika skolor använder helt olika metoder för att bekämpa problemet. Enligt dagens ideal har många privatpersoner den moraliska åsikten att den rätta metoden är att flytta på mobbarna istället för mobbningsoffret, men alla forskare är alltså inte lika övertygade om att metoden är rätt.

Forskaren Kjell Granström skriver i antologin Utstött : en bok om mobbing att det finns sex olika orsaksteorier till förekomsten av mobbing. Dessa är följande:

1. En biologisk förklaringsmodell

Enligt denna teori ligger orsakerna till mobbning hos offret. Förespråkarna av teorin anser att människor är biologiskt betingade för att stöta ut de som beter sig annorlunda eller har ett avvikande utseende, ett fenomen som jämförs med djurens beteende då djur också stöter ut de som avviker. Enligt denna teori sägs den rätta åtgärden vara att flytta på mobbningsoffret samt att tillhanda speciella kamratstödjare vars uppgift är att skydda offret. Offret ges också råd om hur hen kan ändra på sitt utseende och klädstil för att slippa bli mobbad.

Själv fick jag råd av kuratorer som var tydligt inspirerade av denna modell: ”Kan inte du ändra på din klädstil så att inte dina kläder sticker i ögonen på andra barn, du bär ju väldigt otidsenliga kläder?” och: ”Kan inte du skaffa mer moderna intressen för dina klasskamrater tycker nog att det är udda att du intresserar dig för grammatik istället för TV och musik? De känner nog ingen samhörighet med dig.” Dock vägrade jag att ändra på min klädstil. Att bära kläder jag inte tyckte om kändes som en förnedrande tanke och ett alldeles för högt pris att betala för att slippa mobbningen!

2. En socialpsykologisk förklaringsmodell

Även enligt denna modell anses orsakerna ligga hos offret. Förespråkarna av teorin menar att alla människor automatiskt intar olika roller i grupper som blygisen, fräckisen eller pluggisen samt att offret i fall av mobbing har intagit en roll eller ett beteende som inbjuder till att bli måltavla för attacker. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att offret ges hjälp i att pröva på en ny roll och därmed ändra på sitt sätt att vara. Själv fick jag råd från de vuxna under min skoltid att jag måste bli tuffare.

3. En inlärningspsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell anses orsaken ligga hos förtryckaren. Mobbaren anses ha intagit fel beteende på grund av felinlärning eller brister av uppfostran i hemmet. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att ge mobbaren stöd i att lära in rätt beteende. En annan åtgärd som förespråkarna av modellen gärna förespråkar är att flytta på mobbaren vilket ses som en bestraffning för det dåliga beteendet. Alla forskare är dock inte övertygade om att den sistnämnda åtgärden är effektiv. Personligen anser jag att det är mycket vettigare att flytta på mobbaren än mobbningsoffret, dock hade detta varit svårt att genomföra i mitt fall eftersom jag hade så otroligt många mobbare.

4. En psykoanalytisk förklaringsmodell

Även enligt den psykoanalytiska förklaringsmodellen sägs förklaringarna gå att hitta hos förövaren, och förklaringen anses vara att mobbaren mår dåligt på grund av obearbetade trauman som exempelvis kan bero på en problematisk hemmiljö. Mobbaren sägs bearbeta sina egna psykiska problem genom att förödmjuka svaga elever. Lösningen föreslås vara att mobbaren ges terapi. Vissa förkastar detta synsätt då de anser att ett dåligt mående aldrig får vara en bortförklaring till ett dåligt beteende. Själv upplevde jag däremot att det var skönt att få en förklaring till varför en av mina mobbare var elak: hon hade problematiska hemförhållanden!

5. En gruppsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell kan mobbningen förklaras med bristerna i miljön. Läraren kan vara en dålig ledare, uppgifterna otydliga och lärostoffet svårtillgängligt vilket gör att det uppstår oro och obalans i klassrummet. Gruppen anses behöva avreagera sig varför klassen sägs välja ut en hackkyckling som de kan projicera sitt dåliga mående på. Mobbingen anses åtgärdas bäst genom att identifiera bristerna i skolmiljön och förbättra lärarens ledarskapsroll.

6. En värdepedagogisk förklaringsmodell

Enligt denna teori anses våld som förmedlas genom filmer och dataspel utmana nationella läroplaner som förespråkar allas lika värde. Detta gör i sin tur att rasism, fördomar och främlingsfientlighet uppstår mot de som avviker. Åtgärderna som förespråkas är gruppövningar och rollspel i syfte att utveckla elevernas empatiska förmåga. Själv gillar jag teorierna i denna modell! Jag tror skarpt att man kan åstadkomma förändringar genom att informera elever om att alla är olika och berätta för dem varför t.ex. autistiska elever avviker från normen.

Farligt för den mobbades självkänsla

Jag anser att det blir livsfarligt när skolor anammar den biologiska modellen! Även om jag inte tvivlar på att det kan ha en gynnsam effekt mot mobbing att försöka normalisera avvikande elever är det viktigt att känna till vad detta riskerar att göra för den mobbades självkänsla: då kommer eleven få signalen att hen inte får vara sig själv då hens riktiga jag inte duger och att hen förtjänar att bli mobbad om hen avviker. Även om jag själv vägrade att ändra på min klädstil försökte jag ändra på min personlighet och mina fritidsintressen för att passa in. Det tog mångårig terapi tills jag förstod att jag duger som jag är. Därför bör alla skolor omedelbart sluta skylla på mobbningsoffret!

Dela:
Kategorier
Stöd och insatser

Hur hitta en autismkunnig psykolog?

Det är inte ovanligt att vi som har autism mår psykiskt dåligt, och ett återkommande dilemma för många är hur och var man kan hitta en autismkunnig psykolog. Ett annat vanligt problem är hur man hittar en psykolog överhuvudtaget för det är som bekant inte det lättaste att få en psykologkontakt beviljad av vården. Personligen tycker jag att det är självklart att alla som behöver en psykologkontakt ska få det, men eftersom verkligheten tyvärr ser ut som den gör kommer jag ge er tips på alternativa lösningar.

Tjat kan hjälpa

Själv fick jag min autismdiagnos, eller Aspergers syndrom som det hette på den tiden, på Sankt Görans neuropsykiatriska mottagning, en enhet som tyvärr inte finns längre efter att den lades ner för ett antal år sedan. Jag mådde mycket dåligt när jag fick diagnosen och behövde akut någon att prata med. Dock arbetade Sankt Görans psykologer endast med utredningar, inte med samtalsstöd, och jag fick tjata väldigt länge innan en av psykologerna slutligen gick med på att träffa mig ca 5 gånger. Med andra ord kan lösningen heta tjat ibland!

Region Östergötland saknar habilitering

Därefter ansökte jag om att få komma till habiliteringen för att få en psykologkontakt hos dem, men för att få komma dit måste man ha rejält med tålamod eftersom man brukar behöva köa. Tydligen finns inte habiliteringar på alla landsting, jag har exempelvis hört rykten om att det som ingår i habiliteringens uppgifter i Stockholms läns landsting ansvaras av vuxenpsykiatrin i Region Östergötland, men eftersom habiliteringen fortfarande är den vanligaste beteckningen på många landsting använder jag den i det här blogginlägget.

Habiliteringen ger ingen behandling

En sak att beakta är att habiliteringen inte ger behandling utan syftet med insatsen är att man ska få strategier för att kunna hantera de konsekvenser som funktionsvariationen, i mitt fall autism, medför. Har man t.ex. social fobi eller panikångest som man vill ha behandling för är alltså vuxenpsykiatrin det rätta stället att vända sig till. Habiliteringen kan däremot hjälpa att resonera bland annat kring följande frågeställningar: ”Hur ska jag göra för att hushålla med min energi?”, ”Hur ska jag hantera omgivningen som inte förstår sig på autism?”, ”Hur mycket ska jag anpassa mig efter andra människor?” och ”Hur pass höga krav bör jag ställa på mig själv?”

Habiliteringen bör inte underskattas

Som ni säkert förstår finns det inga entydiga svar på ovanstående frågor, men det som psykologen gjorde för mig var att informera mig om vad autism innebär och resonera kring hur diagnosen yttrar sig just i mitt fall. Eftersom jag alltid hade setts som lat behövde jag ständiga påminnelser som: ”Glöm inte att autism innebär trötthet och automatiseringssvårigheter. Därför är det inte ett dugg konstigt att du inte orkar städa.” Samtalen hjälpte mig enormt mycket! Om autismens konsekvenser ställer till det för en bör habiliteringens hjälp därmed inte underskattas.

Man kan ibland få en kontaktperson

Känner man att habiliteringen inte är lösningen och psykiatrin vägrar bevilja en psykologkontakt kan man ibland ändå få någon form av samtalskontakt från psykiatrin. Det är självklart inte samma som en riktig psykologkontakt i och med att samtalskontakten brukar skötas av undersköterskor som långt ifrån alltid vet vad autism innebär vilket jag personligen tycker är ett dilemma. Visst, man kan alltid byta samtalskontakt alternativt byta till en helt annan mottagning om man skulle vara missnöjd, men frågan är hur många gånger man orkar byta fram och tillbaka.

Vissa går till privata psykologer

Den yttersta nödlösningen som vissa har tagit sig till är privata alternativ. Själv tvingades jag förut gå till en privatläkare eftersom jag inte lyckades hitta en autismkunnig läkare inom den offentliga vården. Flera tusen kronor per besök blev dyrt för den sjukpensionär jag var på den tiden, inte minst för att jag p.g.a. mitt finska ursprung hade en 1000 kronor lägre garantiersättning än svenskfödda sjukpensionärer, men det gick runt när jag planerade min ekonomi. Att ta hjälp av den privata vården är med andra ord inte den optimala lösningen för sjukpensionärer men kan möjligen fungera som den yttersta nödlösningen om man kan tänka sig att leva sparsamt.

Terapi hos en psykologstudent

Slutligen kan man också överväga att testa terapi hos en student på något av landets många psykologprogram. På Stockholms universitet gäller att sessionerna filmas eftersom studenterna står under handledning, men i utbyte får man terapin helt kostnadsfritt. Fördelen är att studenterna till skillnad från många kontaktpersoner som arbetar inom öppenpsykiatrin faktiskt har läst klinisk psykologi på universitetsnivå, men nackdelen är att man som sagt får stå ut med att bli filmad. Därför är det inte säkert att studentterapi är rätt lösning för alla!

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

När det uppstår felaktiga misstankar om relationsvåld

Regeringen konstaterar i sitt slutbetänkande Våld i nära relationer – en folkhälsofråga (SOU 2014:49) att det finns särskilt sårbara grupper i fråga om våld i nära relationer. Dessa inkluderar kvinnor med funktionsvariationer, kvinnor med missbruksproblem, äldre kvinnor, HBTQ-personer och utländska kvinnor. Regeringen menar att partnern, dvs förövaren, ibland kan vara den funktionsvarierades god man vilket gör situationen särskilt problematisk. Våldet kan avse fysiskt och/eller psykiskt våld.

Vissa situationer kan missförstås

Själv tycker jag att det är mycket bra att våld i nära relationer och de särskilt sårbara grupperna uppmärksammas, men samtidigt har jag upplevt att utomstående ibland kan ha misstänkt att jag blivit nedtryckt av mina partners när sanningen har varit att dessa bara hjälpt mig i situationer där jag på grund av min autism behövt hjälp. Jag kan tänka mig att det är mycket knepigt för yrkesverksamma och utomstående att veta vem som är våldsutsatt och vem som inte är det.

Araber misstänkliggörs

De kraftigaste reaktionerna fick jag när jag var tillsammans med min algeriske exman. Han var en mycket troende och praktiserande muslim som aldrig missade sina dagliga böner. Det kändes som att jag fick bevisa gång på gång att han var jättesnäll, dock var det inte jätteenkelt då vissa hade bestämt sig i förväg att alla araber var kvinnoförtryckare. Ibland ville jag att han skulle föra min talan och fatta beslut åt mig. Sådana situationer kunde t.ex. inträffa i butiker när jag behövde köpa någon produkt men inte visste vad som var rätt modell, färg och storlek.

Valde att spendera semestern på hotellrummet

Vid ett tillfälle var jag i Paris på semester med min exman och hans kompis. Jag valde att spendera hela semestern på hotellrummet för jag älskar hotellrum samtidigt samtidigt som jag med ytterst få undantag inte är speciellt intresserad av att se sevärdheter. Jag låg i sängen och läste hela dagarna på hotellrummet från morgon till kväll. Den autist jag är njuter jag totalt av sådana här ensamaktiviteter.

Receptionisten trodde inte på sanningen

Min exman köpte hämtmat till mig några gånger om dagen som han levererade till hotellrummet. Detta för att jag ville slippa lämna hotellrummet för att äta. Jag var tacksam för att han var så här omtänksam! Dock tyckte hotellreceptionisten att det var konstigt att jag som skandinavisk kvinna var i Paris med två arabmän när de roade sig i stan på dagarna och lämnade mig ensam på hotellrummet. Hon uttryckte flera gånger för min man att hon var orolig för mig vilket min man tyckte var obehagligt. Hon ville nämligen inte tro på sanningen, dvs att jag ville stanna på hotellrummet!

Försäljaren insisterade på att prata med mig

Vid ett tillfälle förra året behövde jag köpa en cykelhjälm, och min pojkvän hjälpte mig med inköpet. Jag har ofta mycket svårt att bedöma vilken storlek och modell som känns bra och vilken färg jag borde välja. Därför bad jag min kille föra min talan till försäljaren. Tyvärr insisterade försäljaren på att prata med mig istället. Han ville bland annat veta om jag tyckte att storleken jag höll på att prova på kändes bra, en fråga jag omöjligen kunde svara på då jag brukar tycka att alla storlekar känns bra! Därför ville jag att min kille skulle svara när försäljaren frågade vilken storlek som kändes bra men den envise försäljaren insisterade på att ställa alla frågor direkt till mig istället.

Upplevde situationerna som obehagliga

Självklart förstår jag att både försäljaren och hotellreceptionisten menade väl och att de omöjligen kunde veta att jag har autism. Samtidigt blir sådana här typer av situationer mycket obehagliga för mig. Jag vill inte alltid prata med försäljare och jag vill att någon annan för min talan när jag ska prova på kläder eller hjälmar vilket jag vill att försäljarna respekterar. Det känns dessutom som att omgivningen reagerar ännu kraftigare när det är en man som för min talan! Om det däremot är min kvinnliga boendestödjare som gör det blir det inte alls lika kraftiga reaktioner.

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Sluta underskatta betydelsen av online-vänner

Vissa av oss med autism har en unik förmåga att bygga helt andra typer av relationer än det sedvanliga. Ibland kan autistiska barn, ungdomar och vuxna ha ett flertal brev- eller internetvänner som de har regelbunden kontakt med samtidigt som deras föräldrar oroar sig för att barnet i deras tycke verkar ensamt. Men det är alltså inte alls säkert att barnet känner sig ensamt trots avsaknaden av fysiska vänner. För vissa kan det räcka gott och väl med online-vänner.

Hade brevvänner som barn

Själv hade jag som barn och tonåring otaliga brevvänner världen över, och jag kände mig mycket närmare dessa brevvänner än vad jag kände de flesta människor som jag umgicks med fysiskt. Vi kunde skriva enormt långa mejl till varandra! För mig handlade brevvänskaperna om intresse för andra länder och om att kunna nyttja mina språkkunskaper (som tonåring skrev jag brev på 7 språk beroende på vad dessa brevvänner hade för modersmål) snarare än om ett behov av relationer, men för många andra autistiska barn och ungdomar kan brev- och internetvänner tillfredställa deras behov av vänskap. Det är inte alla som ens vill ha fysiska vänner.

Vi chattar hela tiden

Även nu som vuxen kan jag känna mig mycket nära någon jag skriver med. Nu när jag och min kille inte har träffats på över 7 månader p.g.a. Covid-19 (vi bor i olika städer) så chattar vi i princip hela tiden från morgon till kväll. Ibland gör jag ju såklart andra saker också (själv plockar jag ju mycket blåbär), men annars är chattrutan öppen hela tiden och vi skriver alltid när vi kommer på något att ”säga” till varandra. Om jag ska till ett jobbmöte eller ska föreläsa så tar jag med mig min surfplatta så att jag kan skriva med honom från tunnelbanan. Precis som par som bor ihop kan vara tysta vissa stunder kan vi också vara tysta i chatten, men till slut ”säger” någon av oss alltid något.

Gillar inte att chatta annars

Det intressanta i sammanhanget är att jag annars inte är speciellt förtjust i att chatta och jag skulle aldrig orka chatta med någon annan på det här viset. Han är den enda som jag tycker om att chatta med! Visst, jag kan ytterst sällan chatta med någon annan under väldigt korta stunder, men då handlar det endast om enstaka tillfällen och max 5 minuter! Jag chattar med honom på ett forum där jag har honom som min enda kontakt för jag vill absolut inte att någon annan ska upptäcka att jag är online och börja chatta med mig. Detta just för att jag inte gillar att chatta annars.

Vill chatta med just honom

Detta betyder att om jag inte skulle ha min kille så skulle jag inte ha ett behov av att chatta med någon annan nu när jag bara sitter hemma under Covid-19. Jag chattar alltså inte med honom för att jag skulle behöva sällskap utan jag gör det för att jag vill chatta med just honom. Om jag skulle vara singel och inte träffa någon vare sig fysiskt eller chatta med någon online skulle jag inte känna mig ensam i negativ bemärkelse för jag trivs för mig själv, men eftersom jag har min kille så chattar jag med honom online och trivs med det. Och eftersom vi chattar med varandra hela dagarna känns det som att vi är nära varandra dygnet runt även om vi inte kan ses fysiskt just nu p.g.a Covid-19.

Betydelsen av online-vänner får inte underskattas

Betydelsen av internetvänskaper och -relationer ska aldrig underskattas när man kommer i kontakt med autistiska barn, ungdomar och vuxna! Vissa autister trivs som sagt för sig själva och är inte intresserade av internetvänskaper men andra har mycket nära online-vänner som tillfredställer hela deras sociala behov. Jag reagerar alltid starkt varje gång det påstås att internetvänskaper är mindre värda än fysiska relationer för det är absolut inte sant! Så jo, online-vänner kan visst kan vara riktiga vänner!

Dela:
Kategorier
Paulas blogg

Så här kan Covid-19 drabba oss autister

Covid-19 påverkar de allra flesta människor på ett eller ett annat sätt, men vissa grupper riskerar att drabbas extrahårt av de förändringar i samhället som smittspridningen medför. Många av oss autister tillhör en sårbar grupp av följande anledningar:

1. Insatserna löper inte på som vanligt

Olika kommuner har olika praxis när det gäller insatser under Covid-19, men vissa kommuner har infört regeln att kontaktpersoner inom LSS inte ska träffa sina klienter fysiskt under smittspridningen utan man tillåter endast onlinekontakt. I vissa fall genomförs även boendestödet på distans, dock inte i mitt fall eftersom jag behöver praktisk hjälp och min lägenhet av förståeliga skäl inte går att städa på distans. Men vissa får som sagt endast insatser på distans under Covid-19 vilket kan upplevas som en nackdel, inte minst p.g.a. bristen på mänsklig kontakt ifall man känner sig ensam.

2. Vissa försiktighetsåtgärder medför hinder

Vissa regler som införts för att förhindra smittspridningen kan ställa till det. Jag vet en som förbjöds av IKEA-personal att ta hjälp av sin boendestödjare att betala i automatkassan och packa varorna eftersom IKEA har infört regeln att endast en person åt gången får stå vid kassan p.g.a. smittorisken. Jag kan tänka mig vilka obehagskänslor situationen måste ha orsakat! Visst, man kan alltid förklara att man har autism vilket troligen hade fått personalen att göra ett undantag i reglerna, men det är inte alla som känner sig bekväma med att öppna sig för butikspersonal och berätta om sin diagnos.

3. Man får inte alltid hjälp av sina föräldrar

I alla fall inte om föräldrarna är 70+ och tillhör en riskgrupp. Då kan det vara problematiskt att träffa sina gamla föräldrar om man själv inte varit i karantän för man vill nog inte utsätta dem för risk. Det är inget problem för de flesta vuxna att inte kunna träffa sina föräldrar på ett halvår, men har man en funktionsvariation kan man i vissa fall vara väldigt beroende av sina föräldrar och må psykiskt dåligt av att inte kunna träffa dem.

4. Man riskerar arbetslöshet

Det finns en överhängande risk att förlora sitt jobb under smittspridningen vilket kan vara jätteallvarligt när det händer någon med funktionsvariation. Nu tänker du kanske: ”Men detta drabbar inte bara autister, även vanliga människor utan funktionsvariation riskerar arbetslöshet.” Men den stora skillnaden är att människor utan funktionsvariationer har betydligt lättare att hitta ett nytt jobb än vi med autism. Ni minns säkert Emma som har sökt jobb i 15 år utan att få napp. Det kan alltså mycket väl ta mer än 15 år för oss att hitta en ny arbetsgivare som är villig att anställa oss!

5. Det uppstår andra förändringar som ställer till det

Som ni vet tål jag inte ljusflimmer vilket är mycket problematiskt när jag ska föreläsa så här under Covid-19. Nästan ingen vill ha fysiska föreläsningar vilket har gjort att jag har fått genomföra föreläsningarna på distans via Zoom. Detta är mycket problematiskt då jag inte kan se rörliga bilder på min e-inkskärm (den enda skärmen jag tål) vilket gör att jag måste stänga av bildskärmen när jag föreläser. Det känns konstigt att föreläsa ”i luften” utan att kunna se publiken. Jag har bestämt mig att jag inte kommer att föreläsa på distans en enda gång efter att smittspridningen klingat av, så mycket ogillar jag det! Hade jag däremot inte varit överkänslig mot ljus hade detta inte varit ett problem.

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

Nej, jag tänker inte inta en funktionalistisk människosyn

Det bästa för människan påstås vara att klara så mycket som möjligt själv. Känner personen att hen klarar av att utföra praktiska göromål självständigt anses det bidra till en bättre självbild och därmed till en bättre livskvalitet. Någon som är väldigt beroende av andras hjälp för att klara sin tillvaro anses behöva uppmuntringar i stil med: ”Tänk på allt som du faktiskt klarar, du är jätteduktig.”

Genomsnittsmänniskan behöver inte boendestöd

Själv har jag autism men inget behov att sträva efter självständighet. Däremot är det jätteviktigt för mig att jag tillåts säga högt hur otroligt mycket svårigheter jag har i jämförelse med majoritetsbefolkningen. Jag tänker ofta på att jag ligger i ytterkanten av normalfördelningskurvan: det är nämligen rätt så ovanligt att en 41-åring har så här stora svårigheter i att pumpa en cykel. Därför behöver jag boendestöd samtidigt som det är ett faktum att genomsnittsmänniskan inte behöver det.

Är van vid mitt liv

Att jag erkänner mina svårigheter högt, pratar om dem och analyserar dem betyder inte att jag klagar utan jag konstaterar neutralt att det är så här det ligger till. Till skillnad från vad många tror är det inte alls deprimerande för mig att ha omfattande svårigheter i min vardag så länge jag har bra boendestöd vilket är fallet. Självklart skulle det underlätta mitt liv betydligt om mina svårigheter försvann, men jag är van vid att ha det så här och trivs.

Ibland lyckas jag, ibland inte

Dock uppstår det problem när vissa yrkesverksamma lägger sig i och menar att jag borde ha ett helt annat förhållningssätt och sträva efter ett så självständigt liv som möjligt. ”Tänk om du skulle klara av att byta glödlampan själv, vore det inte fantastiskt?”, kan biståndsbedömarna säga. Men ibland klarar jag av att byta glödlampor själv och ibland inte, och de gånger jag råkar lyckas byta den själv gör varken till eller från när det gäller min självkänsla. Då konstaterar jag neutralt: ”Jaha, idag lyckades jag” eller ”Jaha, den här gången lyckades jag inte.”

Smidigare om boendestödjaren byter glödlampan

Faktum är att det är mycket smidigare att boendestödjaren byter glödlampan så att jag slipper anstränga min hjärna och spara min energi till viktigare saker (jag måste ju trots allt hushålla med min energi eftersom autism innebär utmattning och trötthet). Dessutom sparar det så otroligt mycket tid att boendestödjaren byter den: hon gör det så otroligt mycket snabbare än jag! Jag ser ingen anledning till varför jag borde sträva efter att klara av att byta glödlampor till vilket pris som helst och säga ”Hej, jag lyckades” istället för att erkänna högt: ”Jag har svårt att byta glödlampor.”

Vägrar inta en funktionalistisk människosyn

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att vissa yrkesverksamma försöker intala mig att mitt liv skulle vara mer värt om jag skulle klara mer än vad jag gör (för det är ju det de hintar mellan raderna även om de inte säger det rakt ut). Och när det finns något jag inte klarar av att göra får jag rådet att förneka mina svårigheter som trots allt är en stor och viktig del av mig. Varför försöka ändra på min syn åt det funktionalistiska hållet när jag anser att jag är en lika bra människa oavsett om jag klarar min vardag själv eller om jag behöver omfattande hjälp?

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Varför ditt autistiska barn inte träffar sina vänner

Ibland får jag oroliga mejl från föräldrar till autistiska barn som undrar varför deras barn inte tar initiativ till att träffa sina vänner trots att barnet verkar ha genuint roligt de gånger det väl träffar dem. Det som brukar oroa föräldrarna är att barnet i deras tycke träffar sina kompisar alldeles för sällan. ”Alldeles för sällan” är såklart ett ytterst subjektivt begrepp och brukar i sammanhanget betyda allt ifrån en gång i månaden, två gånger om året, en gång vartannat år eller ännu mer sällan.

Träffar mina vänner sällan

Det är självklart omöjligt för mig att som utomstående uttala mig om det specifika barnet (autism tar sig trots allt olika uttryck hos oss autister) men däremot kan jag utgå ifrån mig själv och berätta om mina motiv. Numera umgås jag endast med människor jag verkligen vill umgås med vilket tyvärr inte var fallet när jag var yngre, men ändå träffar jag mina vänner rätt så sällan. Även om jag har genuint roligt de gånger vi väl ses är det helt normalt för mig om det går ett halvår eller ett år mellan träffarna.

Har aldrig tråkigt hemma

”Hur kommer det sig?”, undrar du kanske. Jo, grejen är att jag är en ensamvarg som njuter av ensamtid. Om jag spenderar tid hemma, har jag aldrig någonsin tråkigt (nej, jag överdriver inte). För mig är det oförståeligt hur man kan bli rastlös eller få tråkigt i sitt eget hem. Jag har valt att flytta in i min lägenhet eftersom jag trivs i den, och när jag väl trivs så trivs jag ordentligt. Hemma har jag allt jag behöver: internet (det finns alltid intressanta saker att läsa på nätet) och böcker. Sedan har jag skogen bredvid vilket är väsentligt för mig så här under blåbärssäsongen. Något annat behöver jag inte!

Har inte tröttnat på situationen

Så här under Covid-19 har jag suttit hemma i 7 månader och nej, jag har inte börjat tröttna på situationen och förstår inte hur jag skulle kunna göra det. Mitt hem och blåbärsskogen ger mig all den stimulans jag behöver, något annat behöver jag inte. Jag har aldrig upplevt dessa tomhetskänslor som många andra beskriver att de känner när de är ensamma under längre stunder. Jag har bara varit glad och trivts i min ensamhet hemma. Om jag inte hade haft min kille (jag har ju inte träffat honom heller under dessa 7 månader p.g.a smittspridningen) så skulle jag kunna ha det så här i minst 20 år till!

Träffarna blir inte av

Eftersom jag inte behöver sällskap för mitt psykiska välbefinnande (jag vet att detta låter provocerande för många men så är det!) så har jag inte ett lika stort incitament för att ta initiativ och föreslå träffar. Skulle jag i likhet med många andra människor känna tomhetskänslor efter att ha spenderat längre perioder ensam skulle jag nog kontakta mina vänner oftare helt naturligt utan att tänka på det. Men jag trivs så otroligt bra i mitt hem att det inte blir av att jag kontaktar mina vänner och tar initiativ till träffar trots att jag genuint haft roligt med dem när vi väl har setts.

Bryr mig om mina vänner

Mitt beteende handlar absolut inte om att jag inte skulle bry mig om mina vänner utan om att jag är en ensamvarg som har ett mycket stort behov av ensamtid och trivs för bra hemma. Jag har valt att vara vän med mina vänner eftersom jag trivs i just deras sällskap, inte för att jag skulle känna ett behov av sällskap rent allmänt. Jag stormtrivs som sagt i mitt eget sällskap och har inte under Covid-19 känt en enda gång att jag skulle behöva socialt sällskap för omväxlingens skull istället för att underhålla mig själv. Trots att jag genuint tycker om mina vänner alltså.

Viktigt att respektera barnets val

Så här är det för mig, men hur det är just för ditt barn kan jag inte uttala mig om. Ett undandragande beteende kan bero på allt ifrån fri vilja, depression, mobbing, konflikter eller någon sjukdom som gör att man saknar ork. Därför föreslår jag att du frågar ditt barn hur det mår och om det känner sig tillfreds med situationen. Om det visar sig att ditt barn genuint trivs i sitt eget sällskap är det viktigt att du respekterar barnets val. Att umgås med människor mot sin vilja är mycket mer skadligt än vad många tror, och ja, jag talar av egen erfarenhet!

Dela:
Kategorier
Paulas blogg

Autistisk och polis, varför en omöjlig kombo?

Har man Aspergers syndrom, autism, ADHD eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos får man enligt de gällande reglerna inte bli polis eftersom en neuropsykiatrisk funktionsvariation gör en diskvalificerad för att söka till Polishögskolan. Jag har alltid undrat varför, och jag kan inte se någon annan förklaring än att regeln hos Polismyndigheten grundar sig på minst 25 år gamla föreställningar om att alla med autism är på ett visst sätt och att autism bara innebar svårigheter, inte styrkor.

Diagnosen säger inte mycket

Numera säger man att det finns 3 olika nivåer på autism och att autism nivå 1 absolut inte kan jämföras med autism nivå 3. Även personer som har samma nivå på sin autism är sinsemellan väldigt olika och klarar olika mycket. Totalt logiskt med tanke på att autism inte är något annat än ett spektrum. Att någon har autism säger lika mycket om personen som att någon är svensk, stockholmare, kvinna eller homosexuell. Det finns autister som är lämpliga som poliser och det finns autister som är olämpliga. Det finns stockholmare som är lämpliga som poliser och stockholmare som är olämpliga.

Autism tar sig olika uttryck

Autism innebär bland annat svårigheter med det sociala samspelet, begränsade intressen och/eller beteenden och i vissa fall annorlunda perception. Men diagnoskriterierna säger ingenting om hur utmaningarna yttrar sig! Svårigheter med det sociala samspelet kan t.ex. handla om att man blir utmattad av sociala tillställningar, inte ser meningen med ytliga bekantskaper och saknar intresse för sociala fritidsaktiviteter. Eller så handlar de sociala utmaningarna om något helt annat.

En autist måste inte vara olämplig som polis

Begränsade intressen och beteenden kan exempelvis handla om att man har en tendens att sysselsätta sig med samma specialintresse dag ut och dag in utan att tröttna eller så samlar man på saker, har vissa stereotypier eller så har man kanske vissa specifika rutiner som man följer hemma. Och annorlunda perception kan t.ex. handla om att man i likhet med mig endast äter viss typ av mat och alltid har med sig en matlåda för att undvika restaurangmat. På vilka grunder förutsätter Polismyndigheten att dessa diagnoskriterier automatiskt gör en olämplig som polis?

Skarpa sinnen kan vara en styrka

Annorlunda perception skulle förmodligen i vissa fall till och med kunna utgöra en styrka i polisyrket! Lägger man märke till små detaljer och kommer ihåg händelserna noggrant och extremt detaljerat efteråt kan man kanske upptäcka saker som många andra av ens poliskollegor inte skulle upptäcka. Autism innebär ett annorlunda tänkande, en egenskap som onekligen behövs i arbetslivet!

Finns troligen många autistiska poliser

Visst, det går inte att förneka att autism i vissa fall kan utgöra ett hinder för att klara av polisyrket. Min autism skulle definitivt göra mig olämplig som polis, men å andra sidan skulle jag aldrig få för mig att söka till Polishögskolan. Men det finns andra autister som vet att de skulle klara utbildningen och bli utmärkta poliser om de bara gavs chansen så varför ska de sållas bort utan en individuell bedömning? Och tror Polismyndigheten på fullaste allvar att de inte redan har autistiska poliser som sedan många år tillbaka gör ett utmärkt jobb? Faktum är att vem som helst kan vara autistisk!

ADHD måste inte göra en olämplig som polis

Observera att den här bloggen handlar om autism varför blogginlägget fokuserar på just autismen, men självklart gäller allt detta även personer med ADHD och andra NPF-diagnoser. Har någon t.ex. fått diagnosen ADHD i barndomen är det långt ifrån säkert att svårigheterna ens finns kvar i vuxen ålder! ADHD är precis som autism en otroligt bred diagnos, och jag kan inte se varför alla med ADHD skulle vara olämpliga som poliser.

Låter som diskriminering

Enligt min tolkning klassas reglerna som direkt diskriminering enligt diskrimineringslagens 1 kap. 4§ första punkt som förbjuder missgynnande baserad på bland annat funktionsnedsättning. Missgynnande avser i lagens mening situationer då någon behandlas sämre än någon annan utan funktionsnedsättning skulle ha behandlats i motsvarande situation. Så snälla Polismyndigheten, dags att sluta diskriminera oss NPF:are!

Dela: