Ansiktsblindhet kan ställa till det för autister

Det är inte ovanligt att vi som lever med autism har svårt att känna igen ansikten. Ansiktsblindhet har också ett finare namn – prosopagnosi. Man måste inte ha autism för att vara ansiktsblind, och långt ifrån alla autister har prosopagnosi. Faktum är att vissa autister har ett otroligt bra minne när det gäller visuella detaljer och har mycket lätt för att komma ihåg ansikten. Men andra autister – bland annat jag själv – kan ha otroligt svårt att känna igen ansikten.

Man kan ha en mildare form

I extrema fall kan det till och med handla om att personen inte ens känner igen sin egen familj, men oftast är det mycket mildare än så. Vi som har en mildare form av ansiktsblindhet kan lära oss att känna igen ansikten, men det kräver att vi träffar personen väldigt många gånger. När jag väl har lärt mig att känna igen någons ansikte kommer jag ofta ihåg det för resten av livet. Det har hänt mig flera gånger i vuxen ålder att jag har känt igen mina gamla klasskamrater eller till och med personer som gick i samma förskoleklass som jag.

Frustrerande att behöva förklara

Jag upplever det sällan som särskilt besvärande att vara ansiktsblind (förmodligen skulle det vara mycket jobbigare om min ansiktsblindhet var värre), men ibland kan det såklart vara frustrerande att behöva förklara för andra personer varför man inte hälsade på dem på gatan trots att man har träffats flera gånger. När jag började jobba på Misa Kompetens skulle vi alla åka på en utflykt och ses i stan, och då var jag orolig för jag var ganska säker på att jag inte skulle känna igen någon av mina kollegor. Men tack och lov kände de igen mig! 🙂

Gick fram och hälsade

Ibland har jag dock hamnat i lite pinsamma situationer. En gång gick jag fram till en väldigt känd person och hälsade glatt för jag trodde på allvar att vi kände varandra. Men nej, det gjorde vi inte alls utan jag hade bara sett bilder på personen i tidningar flera gånger. I början skämdes jag, men senare förstod jag att kändisar nog är vana vid att främlingar går fram och hälsar, så det gjorde kanske inte så mycket. Det var nog inte så farligt även om det var pinsamt för mig.

Gjorde bort mig

Men för några dagar sedan gjorde jag bort mig ordentligt. Alltså riktigt ordentligt, och jag skäms fortfarande så mycket att jag nästan har svårt att skriva om det. Som ni vet har jag nyligen flyttat och behöver därför handla en del nya saker till min bostad. Jag och min boendestödjare skulle till stan och handla tillsammans, men eftersom jag har cykel och hon har SL-kort bestämde vi oss för att jag skulle cykla och hon skulle åka pendeltåg, och att vi sedan skulle ses utanför butiken.

Jag skulle cykla hem

När vi hade handlat klart var det samma sak: vi skildes åt vid T-Centralen då jag skulle gå och hämta min cykel och hon skulle åka pendeltåg hem till mig, och vi skulle ses utanför mitt bostadshus. När jag passerade pendeltågsstationen i mitt bostadsområde såg jag henne komma ut från stationen, så jag hälsade glatt och stannade. Hon verkade lite kylig men svarade ändå på min hälsning. När vi hade varit i stan hade hon klagat på att det var otroligt mycket folk där och hade sagt till mig att hon tyckte att det var skönt att bo ute i förorten där det är mindre folk. Så jag antog att hennes sura min berodde på att pendeltåget hade varit fullt.

Cyklade bredvid henne

Eftersom hon inte verkade särskilt pratglad sade jag inget, utan cyklade i gångtakt bredvid henne. Det gjorde inte mig något att vi inte pratade, för ibland är det skönt att vara tyst. Men efter en stund tyckte jag att det var konstigt att hon inte ens frågade mig hur cykelfärden hade gått. Det var inte likt henne att vara så här tyst, så jag tittade på henne och var på väg att fråga hur pendeltågsfärden hade gått. Hon tittade tillbaka på mig men såg fortfarande reserverad ut. Då började jag fundera på om min boendestödjare inte brukade ha en annan frisyr. Jag började misstänka att personen inte alls var min boendestödjare utan någon annan så jag cyklade iväg snabbt som blixten. Och mycket riktigt: utanför mitt bostadshus stod min riktiga boendestödjare och väntade på mig.

Skäms fortfarande

När ni läser den här historien låter det kanske inte så farligt, men jag lovar att det var JÄTTEPINSAMT när jag väl var i situationen. När man själv är med om det känns det mycket värre än när man läser om det efteråt. Och jag skäms fortfarande! Tänk om kvinnan bor i mitt nya kvarter och tror att jag är en galning. Undrar vad hon tänkte när jag hälsade och cyklade långsamt bredvid henne en längre sträcka – och sedan bara stack! Jag hoppas verkligen inte att hon bor i området.

Borde ha förklarat mig

Med facit i hand borde jag ha bett henne om ursäkt och förklarat att jag förmodligen hade tagit fel på person. Men som autist reagerar jag långsamt i sociala situationer. Det sociala manuset är inte riktigt automatiserat hos mig, utan jag behöver betänketid för att komma på hur jag ska agera. I efterhand förstår jag att jag gjorde fel som bara stack, men i stunden visste jag inte vad jag skulle göra.

Är ganska van

Som sagt är jag ganska van vid att leva med ansiktsblindhet, men nu råkade jag ut för en riktigt pinsam situation!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.