Kategorier
Aspergers syndrom och autism

Nej, Aspergers syndrom behöver inte vara orsaken till svartvitt tänkande

Aspergers syndrom och autism förknippas inte sällan med svartvitt tänkande. Det sägs att vi autister brukar ha starka åsikter eller känslor om ett specifikt ämne och att vi ofta har svårt för att se att det finns någonting som heter en gråskala och andra människors perspektiv.

Även om jag inte förnekar att vi säkert kan tänka svartvitt ibland, påstår jag ändå att det inte gäller alla autister och att allt inte handlar om svartvitt tänkande även om det kan framstå så för omgivningen.

Även neurotypiker har starka känslor och åsikter

De allra flesta människor, oavsett Aspergers syndrom eller ej, har starka känslor och åsikter om något. Även neurotypiker skulle må dåligt om de skulle utsättas för något hemskt. Men sanningen är att den här världen är anpassad efter hur neurotypiska personer fungerar, inte efter hur vi autister och andra minoriteter fungerar. Och därför löper vi autister en mycket stor risk för att hamna i situationer vi inte klarar av.

Är inte det då totalt logiskt att vi i det läget säger att vi avskyr skolan och att vi hatar vårt arbete? Varför skulle vi tänka i gråskalor när vi ständigt hamnar i situationer som gör oss utmattade?

Jag har starka känslor om skolan

Vi kan ta ett så enkelt exempel som skolan. Jag är en ensamvarg som avskyr sociala aktiviteter och det nya ”learning by doing”. Jag lär mig endast genom att läsa och skriva, inte genom att leka, diskutera med andra, rita och pyssla, se på filmer, arbeta i grupp mm. Som barn var jag överhuvudtaget inte intresserad av att leka med mina klasskamrater på rasterna utan jag trivdes för mig själv.

Men eftersom läraren tvingade mig att leka med andra barn på rasterna (det var minsann inte okej att vara ensam) och lektionerna innefattade alltför mycket lekar och socialt samspel för min smak, fick jag enormt mycket ångest. Och eftersom jag tvingades in i en mall, hatade jag skolan. Jag avskydde verkligen att vara där.

Min Aspergers syndrom gör att jag har annorlunda behov

Att skolan inte var anpassad efter mina behov är inte ett dugg konstigt. Jag har ju Aspergers syndrom och det ligger i diagnosens natur att det som passar de flesta andra människor inte passar mig. Jag infriar diagnoskriteriet ”svårigheter i social interaktion” bland annat genom att må dåligt när jag tvingas in i sociala sammanhang och bra när jag får lära mig självständigt.

Hade jag mått bra av den vanliga skolan, vanliga arbetsplatser och i de flesta sociala sammanhang, hade jag förmodligen inte haft Aspergers syndrom. Att jag känner så här var alltså en total logisk följd av att skolan inte var anpassad efter min funktionsvariation.

Mina favoritlektioner fick mig aldrig att trivas

Visst, jag erkänner att jag gillade att lära mig språk, och språklektionerna var oftast till och med något som jag såg fram emot. Därför kan jag inte påstå att jag skulle hatat allt i skolan för jag gillade ju oftast språklektionerna.

Men hur mycket av de totala aktiviteterna i skolan utgjorde språken? Max 10% kanske. Och med tanke på att jag tvingades vara med i aktiviteter som gav mig ångest, är det verkligen så konstigt att jag inte ser skolan som en gråskala trots språklektionerna utan använder starka ord som avsky och hat när jag syftar till min skoltid?

Språklektionerna var bara en liten ljusglimt i ångesten

För utomstående kan det såklart låta som att jag skulle tänka svartvitt om skolan när jag beskriver hur mycket jag hatade att vara där, men så är det inte. Lika lite som språklektionerna ändrade inte det faktum att jag mådde oerhört dåligt av att vara i skolan, skulle en person i ett destruktivt förhållande kunna påstå sig må bra av ett förhållande där personen blir misshandlad 6 dagar i veckan men där partnern jättesnäll 1 gång i veckan. En enstaka ljusglimt räcker ju inte för att kompensera för det faktum att man mår väldigt dåligt.

Aspergers syndrom behöver inte vara orsaken till svartvitt tänkande

Jag är övertygad om att jag aldrig skulle haft så här starka känslor om min skolgång om skolan hade varit mer autismanpassad. Och jag anser inte ens att jag tänker svartvitt om skolan för jag tror att mina känslor är helt naturliga för vem som helst i min sits. Det handlar inte om att jag skulle sakna förmågan att tänka i gråskalor utan det är ett faktum att jag inte trivdes i skolan.

Så nej, vi som har Aspergers syndrom eller autism tänker inte alltid svartvitt på grund av vår funktionsvariation och allt som framstår som svartvitt tänkande behöver inte vara det i verkligheten. Ibland finns det en totalt logisk anledning till att vi fullständigt hatar eller älskar något!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Så här kan du hjälpa autistiska elever att uppnå inlärningslust

När jag föreläser i skolor, undrar lärarna ibland hur de skulle kunna hjälpa elever med Aspergers syndrom och autism att nå slutbetyg. När de får höra att jag klarade gymnasiet och den finska studentexamen, ser de ofta min skolgång som lyckad. När jag berättar att jag trots studentexamen och slutbetygen ser min skolgång som ett stort misslyckande blir de ofta förvånade. Men sanningen är att jag hade behövt inlärningslust.

Jag saknade all livslust

Anledningen till att jag ser allt som ett stort misslyckande är att jag mådde väldigt dåligt i skolan. Jag hatade skolan, jag hatade de allra flesta skolämnena, jag hatade hela skolmiljön och kände mig totalt utanför. Att känna mig utanför i vuxenlivet gör mig överhuvudtaget ingenting för jag har alltid saknat viljan och engagemanget att ”bli en i gänget”.

När det däremot finns påtvingat umgänge med på bilden, vilket är fallet med skolan med dess gruppdiskussioner, sociala skolmåltider, grupparbeten, lagsporter i gympan och annat, får utanförskapskänslan mig att må riktigt dåligt. Därför var skolan synonymt med ångest.

Jag lärde mig ingenting i skolan

Eftersom jag kände att jag inte passade in men ändå blev påtvingad gemenskap, kände jag att det inte ens fanns något hopp för mig att bli lycklig som vuxen för hela livet var ändå fyllt med ångestfyllda sociala aktiviteter. Och eftersom jag inte kände något framtidshopp, saknade jag all inlärningslust.

Det enda jag ville lära mig var språk eftersom jag tyckte att det var kul, allt annat kändes totalt meningslöst. Och eftersom jag saknar förmågan att intressera mig för ämnen som jag finner ointressanta, lärde jag mig nästan ingenting i skolan. Jag lyssnade inte och dagdrömde igenom alla lektionerna.

Tog studenten utan att någonsin ha hört talas om Hitler

När jag gick i skolan och några vuxna bekanta frågade mig vad vi höll på att lära oss på historielektionerna, hade jag ingen aning. Eftersom jag aldrig lyssnade, hade jag inte någon aning om vi höll på att lära oss om stenåldern, medeltiden, världskrigen eller något annat.

Jag visste inte ens om att vi har haft två världskrig i Europa och hade aldrig hört talas om Hitler eller medeltiden. När man inte lyssnar på lektionerna, tar man inte in någon information alls, och därför tog jag studenten utan att veta vem Hitler var.

Lärde mig några enstaka meningar utantill

Hur lyckades jag få betyg då, undrar du kanske? Jo, jag läste 7 olika språk i gymnasiet vilket höjde mitt medelsnittsbetyg rejält. När det gäller de andra ämnena tvingade mina föräldrar mig att plugga, vilket vi ständigt bråkade om. Jag gjorde det minsta man kunde göra eftersom jag hade blivit tvingad. Natten innan provet lärde jag mig några meningar utantill ur läroböckerna utan att ta till mig innehållet.

Mitt sista-minuten utantillpluggande räckte för att jag med nöd och näppe skulle bli godkänd, och dagen efter proven hade jag totalt glömt bort de meningar som jag hade lärt mig till proven! Därför hade jag inte lärt mig någonting i slutändan.

Hade velat läsa in hela skolan på distans

Det som hade kunnat ge mig inlärningslust var om allt som skapade mig ångest i skolan hade tagits bort. Det allra bästa för mig hade varit att läsa in skolan på distans hemifrån. Då hade jag kunnat slippa det sociala och endast koncentrera mig på skolämnena.

Det passar inte mig att ha en social sysselsättning utanför hemmet. Det passade mig inte som barn, det passade inte mig som tonåring och det passar inte nu som vuxen. Som vuxen tackade jag förut nej till daglig verksamhet just av denna anledning när jag levde på aktivitetsersättning. Jag måste ha antingen heltidssjukersättning eller distansarbete utan sociala krav, inget annat.

Se individens förutsättningar

Aspergers syndrom och autism medför som bekant sociala svårigheter, varför en traditionell skola med alla dess aktiviteter sällan passar autistiska elever. För att skolgången ska fungera och eleven faktiskt ska vilja lära sig krävs det många gånger totalt annorlunda lösningar. I mitt fall hade en distansskola varit lösningen medan något annat autistiskt barn hade kanske behövt något helt annat. Det viktiga är att se varje elevs individuella förutsättningar.

Du ska aldrig försöka forma en autistisk elev in i skolans mall! Sluta tänk: ”Hur ska jag få den här autistiska eleven att passa in och få eleven att vara med på allt?” Tänk istället: ”Hur ska jag få eleven att må så pass bra att den både kommer att nå slutbetyg och faktiskt ta studenten med åtminstone lite baskunskaper i varje ämne?”

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, vi aspergare ska inte behöva förändra oss i vänskapsrelationer

Vi som har Aspergers syndrom eller autism får ibland höra att om vi beter oss annorlunda (=aspigt) alternativt håller fast vid våra behov så finns risken att andra människor tröttnar på oss och inte vill längre vill umgås.

Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger jag fått höra saker i stil med: ”Om du inte orkar träffa dina vänner tillräckligt ofta, kommer de tröttna på dig”, eller: ”Om du tackar nej till alla fester, kommer du förbli ensam.”

Gjorde allt för att ändra på mig själv

När jag var yngre, gjorde jag också allt för att försöka ändra på mig själv för jag hade ju fått lära mig att jag inte duger som jag är. Som barn ville jag inte spela bollspel eller leka andra lekar med mina klasskamrater, men eftersom läraren inte ville att jag skulle vare ensam på rasterna, blev jag tvingad att ändra på mig själv.

Eftersom jag hade lärt mig att andra människor skulle tycka att det var tråkigt om jag inte visste överhuvudtaget något om musik, kändisar, TV och filmer, försökte jag plugga utantill vad olika kändisar hette, dock utan framgång. Jag trodde på allvar att det var fel på mig eftersom det var jag som var annorlunda.

Har blivit tvungen att prioritera mina egna behov

Även som vuxen har jag fortsatt att försöka förändra mig själv genom att försöka bli mer spontan och testa nya saker eftersom det inte har känts accepterat att vara som jag. Även om jag varit mycket trött, tackade jag ja till fester och sa ja till att umgås för skulle jag tänka på mina egna behov (=mer ensamtid), sågs det som egoistiskt.

Idag orkar jag inte längre anpassa mig efter att jag vid ett par tillfällen blivit utbränd och mått riktigt dåligt. Av hälsoskäl har jag varit tvungen att även börja tänka på mina egna behov.

Kan inte ha intensiva vänskapsrelationer när jag har ett arbete

Och nu har det som jag alltid blivit varnad för hänt! En vän har tröttnat på mig och raderat mig på Facebook. Vi har känt varandra i otroligt många år så det handlar absolut inte om någon ny bekantskap.

För flera år sedan hade jag aktivitetsersättning vilket bidrog till att jag hade otroligt mycket mer energi än idag. På den tiden orkade jag stötta vännen i fråga när hen mådde dåligt, och jag orkade skriva med hen på nätterna. Men efter att jag började föreläsa mer regelbundet var jag tvungen att minska på kontakten. Det är nämligen omöjligt för mig att ha intensiva vänskapsrelationer och ett jobb samtidigt.

Klarar inte längre av övernattningsgäster

Den här vännen är en otroligt aktiv person. Hen har alltid haft ett heltidsarbete och en aktiv fritid och tröttnar aldrig på socialt umgänge. Därför kändes det inte riktigt som att hen förstod när jag förklarade att jag ofta var så trött att det kunde dröja riktigt länge innan jag skulle orka svara på mejl och SMS.

Jag förklarade även för vännen att hen tyvärr inte kunde sova hos mig längre när hen hade vägarna förbi Stockholm eftersom jag har under de senaste åren fått sömnsvårigheter och inte längre klarar av övernattningsgäster.

Orkade inte svara på vännens mejl

För ett tag sedan skrev hen till mig och undrade hur det var med mig, men jag orkade inte svara eftersom jag var så otroligt trött och behövde vila efter bloggen och föreläsningarna. Jag hade ju förklarat tidigare för hen hur tröttheten påverkade mig och att det var omöjligt för mig att orka behålla ett arbete om jag inte prioriterade ensamtid och vila.

Även om vännen tidigare sagt att hen var trött på människor som inte prioriterade vänskap hade jag hoppats på att hen skulle förstå mig eftersom jag i mitt tycke hade förklarat många gånger att jag inte alltid orkade ha kontakt. Men allt ledde alltså till att hen för några dagar sedan raderade mig på Facebook.

Blev ledsen

Jag måste erkänna att jag blev ledsen för jag hade ju inte alls velat säga upp kontakten utan det enda jag hade försökt göra var att minska på den. Enligt som jag ser det så kan det, även om man inte alltid orkar höras privat, räcka med att man gillar och kommenterar kort varandras statusar på Facebook.

Samtidigt kommer jag inte skriva till personen och försöka reda ut saken för jag vet av erfarenhet att det får mig att må dåligt om jag inte blir förstådd. Däremot skulle jag absolut tacka ja till att återuppta kontakten i framtiden ifall personen skulle ångra sig och vilja återuppta kontakten med mig på de premisser jag klarar av.

Ingen av oss bär skulden

Jag är absolut inte arg på vännen i fråga, men jag är inte heller arg på mig själv. Jag kunde inte ha agerat på ett annat sätt, men samtidigt respekterar jag om någon tycker att det är tråkigt att jag behöver väldigt mycket ensamtid och är begränsad när det gäller vilka aktiviteter jag klarar av.

Troligen upplevde personen att hen inte fick tillräckligt mycket av den här vänskapen och att det var för energikrävande att försöka ”jaga” efter mig och ändå bli ignorerad. Samtidigt kan jag inte ha vänskapsrelationer som tar mer än vad de ger, varför vår vänskap förmodligen inte hade några förutsättningar för att överleva så länge jag har ett arbete.

Vi aspergare ska inte behöva förändra oss

Vi som har Aspergers syndrom eller autism ska aldrig behöva ändra på oss för att bli accepterade och omtyckta! Visst, vänskap handlar om att ge och ta, men anpassar vi oss efter andra måste andra människor också anpassa sig efter oss. Det får aldrig handla om att vi ska träna upp vår ork, tränar på att gå på bröllop, se andra i ögonen och bli spontana för att duga för andra människor. I en vänskapsrelation måste man kunna vara helt sig själv!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Aspergers syndrom, autism och kulturskillnader

I det sociala samspelet människor emellan finns det så kallade osynliga regler som styr hur man förväntas agera i olika situationer, och som bekant kan vi med Aspergers syndrom och autism ha mycket svårt för just detta.

Men olika kulturer har olika regler som styr det sociala samspelet, och vi aspergare som har flyttat till andra länder i vuxenåldern kan ha svårt för att veta vilka av våra egenskaper som beror på vår Aspergers syndrom och vad som handlar om kulturskillnader.

Finns skillnader mellan Sverige och Finland

Trots den geografiska närheten finns det betydligt fler kulturskillnader mellan Sverige och Finland än vad man skulle kunna ana! Skillnaderna är riktigt stora, och nästan alla finnar som liksom jag har flyttat till Sverige som vuxna har inte bara fått lära sig det svenska språket utan även en helt ny kultur.

Min tidigare boendestödjare var också från Finland och hade liksom jag flyttat hit i vuxenåldern, och när vi pratade om alla missförstånd vi hade råkat ut för som nyinflyttade hade vi gjort precis samma typer av erfarenheter.

Svenskarna uttrycker sig annorlunda

En av de viktiga skillnaderna mellan Sverige och Finland är att man uttrycker känslor på ett helt annat sätt i Sverige än Finland. I Sverige är man mycket mer…jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva det på bästa sätt, men lite dramatisk. Samma uttryck associeras med något helt annat i Sverige än i Finland, vilket kan orsaka stora missförstånd om man inte är bekant med kulturskillnaderna vilket de nyinflyttade finnarna sällan är.

Hade råkat låsa mig ute

När jag var relativt nyinflyttad i Sverige, hade jag råkat låsa mig ute. Det var kväll och jag kände mig något irriterad eftersom jag gärna hade velat komma hem och det var lite småkallt ute. Jag vet inte riktigt vad klockan var, men den kan ha varit något runt 19. Jag ringde till min dåvarande man som sa att han var på väg hem och skulle vara vid porten efter en halvtimme. Och mycket riktigt dök han upp efter en halvtimme och släppte in mig!

Trodde att svenskarna hade missförstått mig

När jag berättade om händelsen för några svenskar efteråt, fick jag svar i stil med: ”Åhhhh, såååå jobbigt”. Jag blev paff och förtydligade att det endast hade handlat om en halvtimme. Av svenskarnas dramatiska reaktion att döma misstänkte jag att de hade missförstått mig och trott att jag skulle behövt stå ute i kylan hela natten.

Men nej, de hade inte missförstått något, och jag förstod ingenting. Visst, det hade ju varit lite jobbigt att vänta ute i en halvtimme och jag hade småfrusit, men sååååå jobbigt hade det väl inte varit? Jag hade ju inte råkat ut för en livsfara?

Tyckte att svenskarna överdrev

På samma sätt tyckte jag att det var konstigt när jag började föreläsa och de svenska kunderna sa till mig efter en genomförd föreläsning: ”Åh, tack för en såååå bra föreläsning, du är verkligen sååååå duktig.” Då blev jag också fundersam. Om jag verkligen var sååååå duktig, borde jag väl ha blivit upptäckt och blivit en världsberömd miljonär på mina föreläsningar vid det laget? Så extrem hade deras beröm låtit i mina öron.

Om de bara hade sagt till mig att min föreläsning hade varit bra, hade jag tyckt att det hade varit normalt. Men deras beröm lät så överdriven i mina öron att jag nästan blev lite irriterad.

Svenskarna berömmer varandra mycket och ofta

På samma sätt hade jag även hört svenskar säga till andra människor. ”Åhhhh, vad fiiiiin din tröja är, såååå fin verkligen.” Och då har jag känt mig dum för jag har inte kunnat ge samma typ av beröm till personen i fråga.

Visst, jag har kanske tyckt att tröjan varit fin, men om jag säger att tröjan är ”såååå fin”, låter det för mig som att tröjan skulle vara så fin att personens tröja typ skulle kunna få plats på första sidan i någon modetidning för jag har aldrig sett en lika fin tröja någonsin, och det skulle kunna tröja minst 30 år innan jag får en lika fin tröja igen. Jag har bara tyckt att tröjan varit fin på ett vanligt sätt, men inte ”sååå fin” som de andra hade uttryckt det.

Allt handlar om kulturskillnader

Det tog ett tag innan jag förstod att allt inte handlade om något annat än kulturskillnader. I Finland säger man bara till någon att den är ”sååååååå duktig, och såååååå fin”, om personen verkligen är så fin eller duktig att man typ inte sett maken någonsin tidigare och det är något väldigt, väldigt enastående.

Men svenskarna kan säga till många människor på en och samma dag: ”Åh, du är sååååå duktig, vilken jättefin tröja du har på mig, såååå fin” eftersom det är svenskarnas kultur. Och svenskarna menar inte alls så som vi finnar tror: de fjäskar inte och är inte falska.

En finne och en svensk kan missförstå varandra

En nyinflyttad finne kan tro att svensken är dramatisk och falsk medan svensken kan ha uppfattningen att finnen är överdrivet (själv)kritisk när den inte tar emot svenskarnas beröm och inte heller i deras tycke berömmer andra människor tillräckligt.

Jag har förstått nu efteråt att svenskarna kan ha sett mig som otrevlig, negativ och överdrivet kritisk när jag inte hållit med om att någon specifik person är ”sååååå duktig” utan jag har framhållit personen bara varit duktig på ett ”vanligt” sätt men att jag sett precis lika duktiga människor på andra ställen 😉

Skillnaderna har märkts tydligt på mina föreläsningar

Dessa kulturskillnader har märkts tydligt när jag har föreläst i Finland. En finsk kund brukar säga till mig: ”Tack för att du föreläste för oss, det var en bra föreläsning.” Medan en svensk kund säger: ”Åhh, tack så jättejättemycket för att du föreläste för oss, det var en mycket uppskattad och en enormt bra föreläsning. Du är verkligen såååååå duktig.”

Om en svensk bara säger: ”Tack för en bra föreläsning” och inget mer, kan det till och med betyda att det bara är en artighetsfras och personen egentligen inte tycker att föreläsningen varit så jättebra 🙂

Kulturskillnader eller svårigheter i det sociala samspelet?

En intressant sak jag har märkt är att många aspergare i Sverige är väldigt finska till sättet när det gäller den här punkten. Aspergare brukar vara raka, säga precis det de menar och inget mer.

Jag har ibland funderat på om vissa finnar blir diagnosticerade med Aspergers syndrom i Sverige men inte i Finland ifall ett svenskt utredningsteam ser sådana här egenskaper som sociala svårigheter. Nu tvivlar jag inte på min egen diagnos för jag är övertygad om att jag har asperger på riktigt, men det var bara en generell fundering 🙂

Dela:
Kategorier
Föreläsningar om Aspergers syndrom och autism

Därför annonserar jag inte alla mina föreläsningar på bloggen

Ännu en arbetsvecka har passerat, och precis som jag skrev för några dagar sedan har jag bestämt mig för att låta bloggen vila på helgerna. Men jag tänkte ändå skriva en påminnelse om det idag så att ni inte tror att jag har slutat blogga helt bara för att ni inte får några blogginlägg på helgerna. Därför tänkte jag skriva ett kort inlägg idag trots att det är lördag, men det kommer inte bli några blogginlägg på helgerna framöver, i alla fall inte under föreläsningssäsongen.

Många undrar varför jag inte annonserar mina föreläsningar

När jag ändå håller på med ett blogginlägg så här på en lördag så tänkte jag förklara en annan grej för det är många som har undrat. Många har nämligen mejlat mig och frågat varför jag inte annonserar ut alla mina föreläsningar på bloggen. Tidigare i veckan föreläste jag ju exempelvis i Stockholm, och många av er hade velat komma på den föreläsningen om jag hade annonserat ut den. Därför tänkte jag förklara lite hur jag tänker kring när det gäller att annonsera ut mina föreläsningar på bloggen.

De flesta av mina föreläsningar är uppdragsutbildningar

Mer än 90% av alla mina föreläsningsuppdrag är uppdragsutbildningar. Om det exempelvis är ett specifikt gruppboende som har anlitat mig, är den föreläsningen ett slutet utbildningstillfälle just för anställda på detta specifika gruppboende och är alltså inte öppen för allmänheten. Eftersom dessa föreläsningstillfällen inte har öppet inträde, annonserar jag aldrig ut dessa föreläsningstillfällen på bloggen.

Ibland föreläser jag på Misa Kompetens SE-utbildningar

Sedan föreläser jag ibland på något som heter SE-utbildningar (=Supported Employment) som vi på Misa Kompetens anordnar. Till sådana tillfällen kan man ju anmäla sig, men dessa är ju utbildningspaket och det är därför meningen att man ska gå hela utbildningen.

Visst, vill man höra mig föreläsa om Aspergers syndrom i arbetslivet går det absolut bra att anmäla sig till en SE-utbildning, men eftersom dessa utbildningar ibland kostar så mycket som 10.000 kronor per person, har jag kommit fram till att de inte är speciellt intressanta för privatpersoner. Däremot är dessa utbildningar relevanta för personer som arbetar med just Supported Employment.

Jag väljer att endast annonsera ut mina vanliga öppna föreläsningar

Slutligen får jag någon enstaka gång en föreläsningsförfrågan från Autism- och Aspergerförbundet, Attention eller kommunens anhörigstödjare, och sådana föreläsningar är i regel öppna för allmänheten. För ett par år sedan föreläste jag exempelvis i Åstorp på det sättet, och alla som bodde i trakterna eller hade vägarna förbi kunde alltså komma och lyssna på mig! Eftersom sådana här föreläsningar oftast kostar som högst några hundra kronor och i bästa fall har gratis inträde, har jag valt att fokusera på sådana föreläsningar när jag annonserar ut mina kommande föreläsningar på bloggen.

Trevlig helg på er alla! Vi hörs på måndag igen! 🙂

Dela:
Kategorier
Autism och trötthet

Sluta förneka att trötthet och autism har ett samband

Precis som jag konstaterat i ett tidigare blogginlägg är många vuxna med Aspergers syndrom och autism väldigt trötta. Men problemet är att många andra människor vägrar se sambandet mellan Aspergers syndrom, autism och trötthet och försöker komma med alternativa förklaringar till varför vi vuxna autister är så trötta.

Har fått höra att jag borde testa sköldkörteln

Själv har jag bland annat fått höra att jag borde testa sköldkörteln. Men det har jag gjort vid några tillfällen och den fungerar utmärkt!

Visst, sköldkörtelrubbningar orsakar ju enorm trötthet men sanningen är att sköldkörtelrubbningar dyker oftast upp plötsligt. Vi aspergare har däremot känt oss ovanligt trötta ända sedan vi varit barn och tröttheten har bara successivt ökat ju äldre vi har blivit. Tröttheten har absolut inte kommit plötsligt från ingenstans!

Har jag kanske inte borrelia?

Borrelia är en annan populär förklaring i mitt fall. Ni som följt min blogg ett tag vet om att blåbärsplockning är ett av mina specialintressen, och det finns en risk att bli smittad av borrelia i blåbärsskogen. Men jag har testat mig för borrelia och testet visade negativt! Borrelia är en sjukdom som dyker upp när man blivit smittad, och inte något som har funnits där ända sedan från födseln.

Hur är det med vitaminerna?

Jag är väldigt noga med vitaminer i och med att hälsa är ett av mina specialintressen. Jag var förut extremt irriterad över att behöva höra tjat om vitaminbrister, och därför testade jag mig på vårdcentralen.

Men nej, inga vitaminbrister här inte! Till och med mina D-vitaminnivåer var normala även om jag testade mig mitt i vintern. Men eftersom jag är så noga med att få i mig fet fisk, var jag inte förvånad över att mina D-vitaminvärden var normala.

Men kämpar inte min kropp mot något virus just nu?

När jag berättar för andra människor att jag blir trött av sociala aktiviteter, får jag ibland höra att det kan bero på att jag kanske håller på att bli förkyld och min kropp håller på att kämpa emot något virus.

Men jag har inte känt mig det minsta sjuk och inte är trött när jag är hemma och får göra det jag vill. Men många är ändå övertygade om att det kan vara någon virussjukdom som min kropp kämpar emot och att jag visst kommer att orka med det sociala igen när viruset försvunnit från min kropp.

Är inte min trötthet något helt normalt?

En annan populär bortförklaring är att alla känner sig lika trötta som jag och att jag bara inbillar mig att just jag skulle vara ovanligt trött. Men om alla är lika trötta som jag, hur kommer det sig att de inte behöver avstå från att skaffa barn och inte behöver boendestöd för att orka med hemsysslorna? Hur kommer det sig att exakt samma människor som påstår sig vara lika trötta som jag blir förvånade när jag tackar nej till att ses på kvällstid mitt i semestern eftersom jag måste gå och lägga mig klockan 21? På grund av min trötthet kan jag inte göra undantag, inte ens på semestern.

Har blivit trött på alla alternativa förklaringar

Jag blir så trött på att andra människor försöker komma med alternativa förklaringar till min trötthet även om jag förklarar och förklarar att läkarna är överens om att Aspergers syndrom och autism kan orsaka enorm trötthet.

Tröttheten beror bland annat på att vi aspergare måste lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Men ändå fortsätter vissa människor hävda att jag inte kan veta om min trötthet beror på min Aspergers syndrom eller på något annat.

Aspergers syndrom, autism och trötthet har visst ett samband

Sluta förneka att Aspergers syndrom, autism och trötthet har ett samband! Om borrelia, sköldkörtelrubbningar och influensa är godkända anledningar för trötthet, varför är inte neuropsykiatriska diagnoser det?

Visst, en person med Aspergers syndrom eller autism kan bli förkyld eller få borrelia precis på samma sätt som en förkyld person kan vara trött av en annan anledning än av själva förkylningen. Men varför alltid anta att tröttheten absolut måste ha andra förklaringar än den neuropsykiatriska diagnosen när det är ett välkänt faktum att Aspergers syndrom och autism orsakar trötthet?

Dela:
Kategorier
Aspergers syndrom och autism

Därför vägrar jag att se diagnosen som något privat

Ibland har jag fått frågan om inte den här bloggen är alldeles för privat. Då har jag blivit ställd och undrat varför den skulle vara det. Visst, det mesta jag skriver om är väldigt personligt i och med att jag beskriver min Aspergers syndrom och berättar om mina svårigheter och glädjeämnen i vardagen! Men även om jag skriver personligt, har jag däremot inte uppfattat bloggen som privat.

Vissa kan tycka att mina bloggämnen är väldigt privata

När jag har undrat vilka saker som skulle kunna vara privata på bloggen, har jag fått höra att mina svårigheter, det faktum att jag har boendestödjare som hjälper mig hemma, min uppväxt med mobbing, mina tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa och det faktum att jag har psykiska funktionsvariationer kan ses som väldigt privata ämnen. Och då har jag förstått grejen!

Man förväntas visa en perfekt fasad utåt

I det här samhället ses det ju som något av ett tabu att visa öppet sina svagheter. Och jag har ju till och med fotat mitt riktigt stökiga rum förut för att visa för allmänheten vilken oordning jag kan ha hemma. De allra flesta människor städar innan de ska få gäster och de skulle aldrig får för sig att säga öppet att de inte städat på ett tag.

Sanningen är att vi människor förväntas visa en perfekt fasad utåt, och det anses skämmigt att ha det ostädat hemma. Även andra saker jag skriver om borde jag förmodligen också skämmas för. Exempelvis borde man enligt vissa skämmas för att inte vara allmänbildad och inte ha någon aning om vem Putin är.

Mitt syfte är att krossa fördomar om psykiska diagnoser

Men anledningen till att jag har valt att vara öppen är att mitt syfte med bloggen är just att bryta tabun kring psykiska diagnoser, i mitt fall Aspergers syndrom och autism. Jag vill visa att det går att leva på ett annorlunda sätt och att det går att vara mycket nöjd med sitt liv även om man behöver hjälp och stöd med vissa saker.

Skulle jag tiga om vissa delar av mitt liv, skulle jag ge helt fel signaler utåt. Jag vill ju visa att alla delar av min Aspergers syndrom är helt okej att prata öppet om, och absolut inte något privat som till varje pris ska gömmas!

Man ska inte behöva skämmas för kognitiva svårigheter

Framför allt tycker jag att det är viktigt att jag signalerar för mina bloggläsare att det är okej att säga öppet att man har boendestöd. Jag ser boendestödjaren som ett hjälpmedel i vardagen, precis som en närsynt person bär glasögon.

Lika lite som en närsynt person ska behöva skämmas för att säga: ”Vänta lite, jag ska bara hämta glasögonen för att kunna läsa texten” ska jag behöva skämmas om jag säger: ”Jag ska be min boendestödjare om hjälp med att pumpa min cykel för jag klarar inte av att göra det själv.”

Det ska vara okej att prata öppet om diagnoser

Du som är yrkesverksam undrar kanske vad det är som gör att många av oss med Aspergers syndrom och autism har dålig självkänsla. Men om du ser vår diagnos som en hysch-hysch grej som absolut borde vara ett privat ämne, är risken överhängande att vi också kommer att göra det!

Om du tycker att vi borde gömma våra riktiga jag, är det svårt för oss att bygga upp en normal självkänsla. Därför är det viktigt att du signalerar för oss att vi duger precis som vi är och att det är helt okej att prata öppet om diagnoser!

Dela:
Kategorier
Föreläsningar om Aspergers syndrom och autism

Föreläsning för personal på Jobbtorget

Igår var det dags för en ny föreläsning! Den här gången bestod åhörargruppen av personal på Jobbtorget. Som ni säkert kan lista ut låg tyngdpunkten på föreläsningen på arbetsliv. Jag berättade bland annat om hur det är att leva med Aspergers syndrom och autism som vuxen och vilka slags utmaningar autistiska jobbsökanden riskerar att råka ut för när arbetsförmedlarna saknar kunskap om neuropsykiatriska diagnoser.

Föreläsningen drog igång senare än planerat

Den allra vanligaste längden på mina föreläsningar är 2-3 timmar, men den här gången hade det bestämts att det bara skulle bli 1 timme inklusive frågestund. Dock var åhörarna redo att börja först 10-15 minuter senare än planerat, vilket ledde till att jag fick ännu mindre tid på mig och fick därmed korta ner föreläsningen något. Jag hann endast prata i 40 minuter innan det var dags att avbryta för en mycket kort frågestund, och sedan avslutades dagen. Men jag känner mig ändå nöjd!

Föreläsningsförfrågan kom på kort varsel

Den här föreläsningsförfrågan kom för några dagar sedan, så den kom med andra ord på mycket kort varsel. Jag var nära att tacka nej till föreläsningen eftersom jag redan hade bestämt med mitt arbetsbiträde på Misa Kompetens att vi skulle träffas igår eftermiddag. Jag träffar henne då och då för att hon ska kunna checka av att allt fungerar för mig, och jag var inte alls sugen på att avboka träffen. Hon brukar vara rätt så upptagen med sina egna utbildningar så det hade annars kunnat dröja ett tag innan vi hade kunnat få till en ny träff.

Träffade arbetsbiträdet innan föreläsningen

Som tur var lyckades jag ordna så att träffen med arbetsbiträdet som skulle äga rum i Vasastan i Stockholm skulle sluta kl 13:45 och föreläsningen skulle börja kl 15 i Globen. Egentligen var det meningen att den skulle börja tidigare men jag ville ju hinna träffa arbetsbiträdet också varför åhörarna fick anpassa sig efter mitt schema. Jag åkte direkt från Misa Kompetens kontor till föreläsningslokalen.

Egentligen gillar jag inte att ha så här tajta scheman för jag brukar föredra att vara framme i föreläsningslokaler minst en timme innan föreläsningarna börjar. Men det fungerade igår för jag blev lovad en minihöstsemester nu efteråt. Tack och lov hade SL inga förseningar igår!

Bloggen kommer att få vila på helgerna

Jag och arbetsbiträdet gick igenom höstens kalender och mina kommande föreläsningar och upptäckte att jag kommer att ha ett ganska så hektiskt föreläsningsschema under de kommande månaderna. För att kunna prestera ordentligt har jag bestämt mig för att låta bloggen vila på helgerna (dvs på lördagarna, söndagarna samt på röda dagar) och endast blogga på vardagarna. Men ni behöver absolut inte oroa er för att jag skulle dra ner på bloggandet på arbetsdagarna för bloggen ingår ju i mina arbetsuppgifter.

Föreläsningen gick bra

Gårdagens föreläsning gick bra. Tiden gick otroligt snabbt vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bara pratade i 40 minuter. Den här gången lå dessutom föreläsningslokalen relativt nära mitt hem också, vilket är rätt ovanligt.

Dela:
Kategorier
Aspergers syndrom och autism

5 anledningar till att Gretas Aspergers syndrom är en superpower

Ibland kan Aspergers syndrom vara en funktionsnedsättning och ibland en funktionsbegåvning beroende på vilken situation vi aspergare befinner oss i. Ett talande exempel är klimataktivisten Greta Thunberg. Precis som jag blev hon totalt nedslagen av skolan och led till och med av selektiv mutism och ätstörningar, men nu hon minst sagt blommat ut. Därför anser jag att Greta Thunbergs Aspergers syndrom är en superpower:

1. Greta är otroligt driven

Tony Attwood har skrivit positiva Aspie-kriterier för att vända diagnoskriterierna för Aspergers syndrom till något positivt. Titta på kriterium C4! Greta har minst sagt varit driven när det gäller att samla på fakta om ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat. Hon lever inte bara för dagen utan tänker på morgondagen, och hon har visat sig vara beredd att gå väldigt långt för att göra världen till en bättre plats för oss alla! Det är imponerande.

2. Greta gör inte som alla andra

I Tony Attwoods positiva kriterium A3 kan vi läsa att vi aspergare vågar stå för våra åsikter oavsett vad alla andra tycker. Check för Greta! Hon har inte påverkats det minsta av samhället. Idag flyger i princip alla människor, och många gör minst en årlig flygresa utomlands. Det känns som att många höjer på ögonbrynen om man aldrig gör semesterresor och flyger till Kanarieöarna. Men Greta vägrar att följa strömmen!

3. Greta har en förmåga att fokusera på detaljer

Enligt Tony Attwoods kriterium C1 har vi med Aspergers syndrom en stark förkärlek för detaljer framför helhet. Greta har förut berättat för Expressen att när hon förut fick se en film om plast i haven och svältande isbjörnar kunde hon inte släppa det. Vilken tonåring har en förmåga att tänka på sådana detaljer?

Det som många inte tänker på är att när man fastnar försådana här detaljer, fokuserar man egentligen på helheten eftersom Greta fokuserar ju på jordens framtid! Men hon börjar med att tänka på detaljerna för att nå fram till slutresultatet.

4. Greta har en förmåga att förmedla tydligt vad hon känner

Greta höll ett känslosamt tal i FN:s klimattoppmöte. Till skillnad från vad många andra människor förmodligen skulle gjort uttryckte hon sig inte speciellt diplomatiskt och försiktigt utan hon vågade visa tydligt hur otroligt illa hon tyckte att det var med klimatförändringarna. Det kunde inte undgå någon var hon stod i frågan.

5. Greta vågar ha starka åsikter

Titta på Tony Attwoods kriterium C 5! Greta vågar stå för sina åsikter och värderingar oavsett om dessa anses vara socialt acceptabla i dagens samhälle eller inte. Hon har fått ta emot otroligt taskiga kommentarer av elaka vuxna och har till och med blivit kritiserad av världsdelarna Putin och Trump. Men hon har inte låtit sig kuvas utan hon har fortsatt att köra sin race. Och glöm inte: hon är bara 16 år och hade inte så länge sedan selektiv mutism!

Dela:
Kategorier
Autism och bemötande

Därför vill jag att min aspighet ska uppmuntras

Många människor tror att vi som har Aspergers syndrom eller autism har som allra högsta mål att bli neurotypiker. Visst, det sägs att olikheter är en rikedom, men när det kommer till kritan brukar vi autister ändå få beröm när vi beter oss så neurotypiskt som möjligt. Detta känns motsägelsefullt för oss autister.

Aspergers syndrom ska försöka tränas bort redan i förskolan

Uppmuntran till att bete sig så neurotypiskt som möjligt börjar inte sällan redan i förskolan. ”Vad håller du på med, varför sitter du ensam i hörnan och läser? Kom och rita och pyssla med andra barn/kom eller lek med dem istället, det är inte roligt att vara ensam”, fick jag höra. Jag trodde att de vuxna hade rätt. Eftersom väldigt många vuxna reagerade negativt när jag isolerade mig, måste det betyda att det var farligt, skadligt och elakt att isolera sig även om jag inte förstod varför.

Den neurotypiska uppfostran fortsätter i skolan

I skolan fortsatte det. Det var inte okej att vara spendera alla rasterna ensam och att vara den enda i klassen som inte var med i bollspelet på rasterna. Man fick göra vad man ville på rasterna, men endast under förutsättningen att man inte sysslade med något som avvek alltför mycket från normen.

Jag gjorde allt för att bli så aktiv och social som möjligt. Det stressade mig att behöva anstränga mig för att vara någon jag inte var och låtsas tycka om aktiviteter jag inte tyckte om när jag verkligen hade velat pyssla med ensamma aktiviteter. Men jag trodde att det var så det skulle vara. Jag önskar verkligen att någon hade sagt till mig: ”Paula, du behöver inte förändras, du duger som du är.”

Inte ens fritiden är fri

Det ansågs viktigt med fritid, men inte ens då fick man göra exakt det man ville. Det var exempelvis inte okej att ha alltför smala intressen. Jag hade grammatik som mitt enda intresse, men det räckte inte utan man skulle även försöka intressera sig för musik, film, TV, idrott och andra ämnen eller åtminstone lära sig de grundläggande kunskaperna om dessa ämnen.

Jag försökte anstränga mig men glömde ändå alltid bort vilka Madonna och alla andra kändisar var och vad de var kända för. Jag hade dåligt samvete för att jag inte lyckades breda mina intressen. Tänk om jag hade sluppit försöka ändra på mig själv, då hade jag kunnat lägga energi på viktigare saker och må psykiskt bra.

Ögonkontakt uppmuntras

Många andra aspergare har varit med om att de blivit uppmuntrade till att lära sig ögonkontakt. Att det tar enormt mycket energi att tvingas upprätthålla ögonkontakt och att svårigheter i att hålla ögonkontakt ingår i Aspergers syndrom och autism ses ofta förbi. Då får aspergarna höra: ”Ser du, du har verkligen utvecklats jättemycket för du har äntligen börjat se andra i ögonen.”

En aspergare ska lära sig att avvika från sina rutiner

I vuxenåldern har jag fått höra att det är bra att jag har klarat att testa nya saker så som att besöka nya ställen. När jag har besökt andra europeiska storstäder så har jag fått beröm och fått höra: ”Åh, vad glad jag är för din skull att du avviker från dina rutiner ibland och besöker ett ställe där du aldrig varit förut”.

Dock kan det kännas efteråt som att det hade varit betydligt roligare att besöka något välbekant ställe där jag brukar vara väldigt ofta. Visst, det är väl alltid kul att få beröm, men under min uppväxt tyckte jag att det var jobbigt att stå ut med saker jag innerst inne inte ville göra bara för att få höra att jag dög och att jag hade utvecklats. Som tur är är jag äldre nu och gör precis vad jag vill.

Viktigt för mig att få bejaka min aspighet

Tack och lov har jag så här som 40-åring en bra självkänsla och gör oftast det jag vill, men tyvärr dröjde det väldigt många år innan jag orkade stå emot tjatet och vågade börja lyssna på mig själv. Det är synd att fel bemötande förstörde otroligt många år av mitt liv. Jag vill ju att min aspighet ska uppmuntras, inte ses som en egenskap som till varje pris ska bort!

Dela: